Sommarregnet faller ner och när jag inte kan vara ute och jaga Pokémon så hittar jag lite tid till andra spel, närmare bestämt tre stycken.
Mighty Number 9
Som alla andra var jag pepp på att Inafking skulle göra en ny spirituell uppföljare på Mega Man. Och precis som alla andra började jag ana oråd när spelet blev försenat gång på gång. Men till slut kom det, och det är precis så som jag hade börjat misstänka: ganska mediokert. Det ser helt ärligt ut som skit rent artistisk och som ett PS2-spel tekniskt, ändå så stöter jag på slowdowns då och då. Kontrollen är det enda som sitter, men vad gör det när bandesignen är tråkig och ogenomtänkt. Jag upplever att banorna snarare handlar om att hitta den perfekta vägen att dasha genom än plattformsperfektion. Mitt blåa bombarhjärta gråter en skvätt för det här är inte alls vad jag ville ha.
JoJo’s Bizarre Adventure: Eyes of Heaven
Cyberconnect2 vet hur man gör manga- och animespel. Tyvärr för min del är jag inte alls bekant med JoJo’s Bizarre Adventure och det gör spelet väldigt svårtillgängligt även om det är lättspelat. Mycket story och fighter i öppen 3D-värld är det vi får och utvecklarna visar på sitt Naruto- och Asura’s Wrath-arv där jag utan större problem lyckas fyra av den ena bisarra attacken efter den andra. Det jag tar med mig efter en kort stund med spelet är ett sug efter att se animen, för det är galet på ett sånt där japanskt sätt där allting verkligen är over the top. Bara en sån sak som att en amerikan heter det amerikanskaste namnet nånsin: Joestar, eller en detalj som att spelet säger “Finished loading, baby” får mig att vilja se mer tokig japansk flamboyans. Det känns som att det är där jag måste börja, och inte med det här spelet.
Deadlight: Director’s Cut
Det här skulle kunna vara Might Number 9s antispel; snyggt och indragande men med lite Prince of Persia-styltig styrning. Spelet kom egentligen för några år sen men Microsoft-exklusiviteten har släppt och det kommer nu till PS4. Limbo-känslan infinner sig snabbt med småkluriga pussel och dyster stämning. Odöda fiender lockas in i diverse fällor och jag drar mig upp över kanten till otaliga hus. Några timmar senare har jag följt med på en ganska intensiv åktur och jag känner mig nöjd inombords. Zombie Prince of Limbo är en perfekt sommarkväll.
Bästa beskrivningen – Zombie Prince of Limbo. Älskade Deadlight!
Kan verkligen rekommendera Jojo-animen. Första säsongen (som täcker del 1 och 2 av serien) är bland det bästa jag sätt på många år. Del 1 lider av en lite tråkig huvudkaraktär, men del 2 är guld rakt igenom. Flamboyanta, muskliga män som poserar dramatiskt och slåss mot vampyrer och annat knas. Skadas inte heller av att serien har en fantastisk pacing där inget känns onödigt utdraget.
Går i god för varje ord Pixlarn skrivit. Vill dock tillägga att uppförljningsserien Stardust Crusaders, som täcker del 3, introducerar en av seriens mest ikoniska ingredienser i form av stands. En form av manifestation av personens kämpaglöd. Dessa varierar i form och förmåga från eldkycklingar till en magisk serietidning.
För tillfället går animen som täcker del 4, Diamond is Unbreakable. Vilket är var jag tycker serien når sin höjdpunkt.