No Man’s Sky – Siris underbara resa genom galaxen

Genom mänsklighetens historia har vi alltid längtat och funderat över vad som finns där uppe, ute i det eviga tomrummet som vi kallar för rymden. Med hjälp av No Man’s Sky så får man kanske en liten försmak på hur det skulle kunna kännas att vara en upptäckare bland stjärnorna. Därför bestämde jag mig för att ta plats bredvid namn som Andy Weir och Daniel Defoe och skriva en resedagbok om mina vedermödor och upptäckter i denna svårfångade rymdalgoritm. Den kommer att presenteras som en resedagbok och återkomma en gång i veckan, en tid framöver. Trevlig läsning!

Dag 1: ”I rymden kan ingen höra dig utvinna plutonium”

Det är som att jag har hamnat i den mardröm Krambjörnarna får om natten. Färgsättningen i mörkt röda och lila toner slår mig med ett obönhörligt visuellt illamående. Planetens yta är täckt av ceriserosa, uppsvällda blommor med tjocka blad och så långt ögat kan se finns järntäckta monoliter som sträcker sina tjocka, mörkgrå fingrar upp emot himlen. Jag kan inte känna några dofter genom dräkten, men hade jag kunnat det så kan jag tänka mig att planeten stinker precis som rutten, sötsliskig frukt.

Resan börjar inte så bra, mitt rymdskepp har gått sönder och är i behov av omedelbar reparation, så den första utforskningen får ske till fots. På grund av den nämnda visuella kaskadspyan, tar det tid innan jag hittar mig till rätta i vad jag måste göra, vilket är att, likt en geolog i en skön och ny värld, samla på mig diverse mineraler. Utan dessa dyrbara mineraler kan jag inte göra någonting. Jag kan inte flyga, jag kan inte ens röra mig på planeten utan att riskera att dö. Mineralerna är för tillfället livets vatten. Det är ett tråkigt, repetitivt och intetsägande jobb, men någon måste göra det.

Medan jag står där för femte (eller var det sjätte?) gången och utarmar en stor, stoisk järnisotop, så slår det mig. Så långt ögat når kan jag inte upptäcka en enda levande varelse. Inte en rörelse, förutom de feta blommornas reguljära vaggande i en svag, ohörbar vind och drönarnas idoga surrande, likt trötta sensommarhumlor. Men: inga levande varelser. Ingen att prata med, ingen att dela mina tankar med. Inga djur och inga humanoider över huvud taget. Jag är helt själv. Kanske är det så, att jag är helt ensam på hela planeten. Tanken är svindlande, så när att jag för en kort stund drabbas av en existentiell kris.

Genom alla tider har den ensamma resenären varit föremål för kulturell beundran. Det är i fotspåren från Henry Thoreau och Robinson Kruse till Mark Watney och Robyn Davidson, som jag nu vandrar på en planet med ett så krångligt namn, att jag glömde bort det i samma stund som jag hörde det. Att resa själv är att resa inåt, det är den eftertänksamma och potentiellt livsförändrande resan. Man har ingen att förhålla sig till och ingen annan än naturens nycker kan ställa några krav.

Kanske är liknelsen med Henry Thoreau, den transcendentalistiska 1800-talsfilosofen, den mest lämpliga. För, till skillnad från Kruse, Watney och Davidson, har jag faktiskt möjligheten att lämna planeten för gott, att med full boost åka rakt mot stjärnorna utan att vända mig om. Likt Thoreau är tillflykten ut i den råa naturen ingen verklig kamp för överlevnad, det är en kuliss, till för att blidka min längtan efter meningsfullhet och för att kväsa en vardaglig, medelklassig tristess. Jag måste bara hitta den sista biten plutonium.

Dag 2. ”Mot den rosa smogen och vidare!”

Drönarna var inte de lugna humlor jag först tänkte mig. Snarare oförutsägbara, aggressiva getingar. När jag i godan ro stod och samlade in den sista klumpen plutonium hände det. Två stycken drönare hovrade stillsamt över mitt huvud, när en av dem helt plötsligt kom i vägen för mitt multiverktygs stråle. Det blåa skenet, som är det som vanligtvis strålar ut från drönarens enda öga, skiftade helt sonika i färg, till aggressivt rött. Ur ögat kom en stråle av laser, som vid träff skadade mig markant. Jag hann tänka ”Jag jagas av HAL 9000! Vilken klyscha!” innan jag sökte tillflykt i en grotta fylld av än mer mineraler. Lyckligtvis verkade drönaren inte vara av det långsinta slaget, för så fort jag skapat lite avstånd mellan mig och maskinen lät den mig vara. Hur som helst tog jag drönarens attack som en hint att det är dags att lämna planeten med det krångliga namnet, antagligen för gott. Jag är inte längre välkommen här.

Det är äntligen dags för avfart. Mål: rakt upp, till vad som nu gömmer sig bakom den rosa smogen som täcker himlen. Medan jag utför några av de sista reparationerna, kommer jag att tänka på ett citat av Carl Sagan, från hans bok The Cosmic Connection:

”There is a place with four suns in the sky
– red, white, blue and yellow;
two of them are so close together that they touch
and star-stuff flows between them.
I know of a world with a million moons.
I know of a sun the size of the Earth – and made of diamond.
[…] There are, perhaps, places outside of our universe.”

Medan skeppet bryter sig ut mot den oändliga rymden, funderar jag över hur länge jag kommer orka hålla på såhär. Åka från planet till planet och nötande leta efter mineraler. Nog måste det väl finnas en större mening med livet som rymdupptäckare än att överleva och skapa bättre, tekniska komponenter till mitt multiverktyg? Jag tar sikte mot en grannplanet. Monitorn berättar att det utan någon form av boost skulle ta mig fyra dagar och tjugofem minuter att resa dit. Men att resa utan boost, sådant har man inte tid med, när man har en kvintiljon planeter att upptäcka.