Genom mänsklighetens historia har vi alltid längtat och funderat över vad som finns där uppe, ute i det eviga tomrummet som vi kallar för rymden. Med hjälp av No Man’s Sky så får man kanske en liten försmak på hur det skulle kunna kännas att vara en upptäckare bland stjärnorna. Därför bestämde jag mig för att ta plats bredvid namn som Andy Weir och Daniel Defoe och skriva en resedagbok om mina vedermödor och upptäckter i denna svårfångade rymdalgoritm. Den kommer att presenteras som en resedagbok och återkomma en gång i veckan, en tid framöver. Om du vill kolla in den första delen så hittar du den här. Trevlig läsning!
Dag 3: ”Attackskepp på axeln av Okporviitan”
Jag har äntligen lyckats, att efter många om och men installera warp i mitt kära skepp, med det betryggande namnet Rasamama. Det innebär att jag ganska snabbt lyckats fyrdubbla farten i mina upptäckter, vilket i sin tur innebär att jag har under en ganska kort tid märkt flera olika saker med denna märkliga del av universum. För det första har jag hittat liv! Inget pratigt sådant, men det slår åtminstone drönarnas irriterande surr. Mitt första möte med en intelligent livsform var en Vy’keen med fladdrande näsborrar på en blålila planet med namnet Okporviitan. Han hette Scout Dichec och var väldigt intresserad av mitt kol. Tyvärr stod han sedan bara och glodde på mig efteråt, jag tog hinten och gick därifrån.
För första gången har jag även blivit nervös under mina upptäckter. När jag lämnade Okporviitan mot grannplaneten Ehiemmerei, dök helt plötsligt två stycken skepp upp. Som två svarta kolonner fanns de där, helt plötsligt, och rena synen av dem fick mig att vilja dra därifrån så fort som möjligt. Jag kände mig kluven av min reaktion, var det inte jag som alldeles nyligen längtade efter någon form av liv? Har rymdlivet redan gjort mig härdad? Är det ensamheten i Rasamama som gör mig paranoid?
Dag 4: ”Jag var ensam, men aldrig enslig”
Rymden är en ensam plats att vara på. Trots att jag nu har haft flertalet möten med olika varelser av varierad kognitiv förmåga, är det fortfarande en enslig resa bland stjärnorna. Det finns mycket att säga om ensamhet. Och när man är ensam, finns det mycket tid att tänka på just ensamhet. Det som går att säga om fenomenet är att de flesta känt sig ensamma någon gång i livet. Och medan jag idogt åker från en Galactic Trade Unit till en annan, hinner jag även fundera över vad vetenskapen skulle säga om att åka ensam i ett oändligt universum.
För det finns ju olika sorters ensamhet. Den kanske vanligaste sorten är den du känner när du sitter omgiven av människor, men ingen att relatera till. Sedan finns det snäppet mörkare varianter, som går allt från att ha få vänner till att vara inlåst i en total isolering. Den sistnämnda, isolering, är oundvikligen den värsta. Kanske är det därför jag känner glädje inför varje planet med statusen ”överflöd” i fauna, inför varje ny utomjording jag möter. Mitt senaste möte var dock i det torraste laget. Det var en gek, med det ganska lustiga namnet Director Undergard. Efter att jag lärt mig en del ord på gekeanska förstod jag att han ville ha något, men inte vad. Jag testade att ge honom 10 krediter. Han blev väldigt glad över detta, men sedan var hans konversation över. Och så har det varit med alla mina möten. Alla vill ha något, men jag får sällan något tillbaka. Rätt ofruktsamma relationer, om du frågar mig.
Hur som helst, jag funderar över ensamhetens vetenskap. Biologer kopplar tydligen ihop människans behov av social närvaro som ett nedärvt fenomen som sträcker sig tusentals år bakåt i tiden. Grundbulten heter överlevnad, vilket i sig är logiskt. Att känna sig ensam är alltså en mix av kemikalier, ett verktyg för att vi inte ska vilja vara ensamma, för om vi är det kan vi, som de misslyckade rovdjur vi är, helt enkelt dö. Flocken framför allt. Resultatet är kemiska kombinationer i våra kroppar som gör att ensamhet kan resultera i diverse otrevligheter så som alzheimers och tumörer. Ensamhet dödar helt enkelt.
Så riskerar jag att bli galen, eller i värsta fall dö, medan jag vandrar över Mapheneslätternas ödsliga vidder? Jag tröstar mig, medan jag registrerar ytterligare ett djur, med Apollo 15-medlemmen Alfred Wordens ord:
”There’s a thing about being alone and there’s a thing about being lonely, and they’re two different things. I was alone, but I was not lonely. On the backside of the moon, I didn’t even have to talk to Houston and that was the best part of the flight.”
Att känna sig ensam och att faktiskt vara det är alltså två helt olika saker. Så var landar jag, i denna ingenmansrymd? Är jag ensam, eller kan jag finna tröst hos Mytilueda misseweens (en slags stort reptildjur, ganska lik en stegosaurus) glädjetjut efter att jag givit dem en bit mat?
