En orkestrerad symfoni av skitsnack

Det finns få saker som gör mig så upprymd som en riktigt dålig, alarmistisk text där någon ondgör sig över vad dagens kids har för sig. Det var kul nyligen när Schulman vevade med armarna över Pokémon Go, exempelvis. Jättekul. Jag hade toppenroligt. Men det var ingenting, ingenting alls, mot den enorma glädje Andreas Sabelhierta gett mig med sin debattartikel “När ska vi ta tag i detta stora spelproblem?”

Från början till slut är texten så nära en perfekt studie i alarmism man kan komma. Det är en orkestrerad symfoni av skitsnack, en gourmeträtt enbart tillagad av ekologisk, frigående, närodlad, rättvisemärkt idioti. Det är nästan som om Andreas aktivt och med stor determination försöker underminera sin egen ståndpunkt.

Han går ut starkt redan i första meningen.

“Alla vet att barn och ungdomars datorspelande är ett stort problem, men ingen gör något åt det.”

Gå tillbaka och läs den meningen en gång till. Smaka på orden. Känner ni det?

Det här, det är intellektuell oärlighet när den är som allra, allra bäst. “Alla vet”. “Ingen gör något”. Man kan riktigt känna hur texten talar direkt till alla rullatorägares innersta väsen. “Alla vet”. Men bara Andreas våga göra något åt det. Tack Andreas. Tack.

Här skulle en mindre man än Andreas kanske ta ett steg bakåt, sänka tempot. Men inte Andreas inte. Han är ingen jävla tönt. Han börjar på 100 procent, och sen ökar han.

“För mycket tid framför datorspel kan vara vår tids snabbast växande hälsobomb, enligt en rad framstående läkare och forskare.”

Den här meningen har så mycket. Hälsorisk? I helvete heller. Det här är en hälsoBOMB. BOOM! Det märks att Andreas kan sina löpsedlar. Detta följer han sedan upp med källhänvisningarnas källhänvisning: “en rad framstående läkare och forskare”. Vilka läkare? Vilka forskare? Det är inte upp till Andreas att berätta, han är inget jävla uppslagsverk.

“Vad jag vet, efter enklare efterforskning, så har varenda tonårsfamilj stora problem.”

Men Andreas har inte bara förlitat sig på andras kunskap. Nej, det är inte den typen av debattör han är. Han har faktiskt själv frågat två polare med tonårskids om de tycker att ungarna tillbringar för mycket tid framför datorn. Och de har utan en sekunds tvekan bekräftat hans världsbild. Och utifrån denna data kan Andreas inte sluta sig till något annat än att 100 procent av familjer med tonåringar krossas under vikten av detta samhällsproblem. Att den frågan har en ungefär lika hög chans att få ett ja som om du frågar en 75-åring om dagens musik är för skränig talar absolut inte emot Andreas poäng. Gud nej. Enbart amatörer ställer frågor som riskerar att ge ett annat svar än det som styrker den egna tesen.

“Alla pratar om det och alla vet att det är ett stort problem.”

Det är bra, Andreas. Fortsätt sparka på den där döda hästen.

“Vid sidan om det ökar datorspelsindustrin sin försäljning och har en raketomsättning varje år. År 2015 med 35 procent i Sverige. Är det inte väldigt märkligt att regeringen, socialdepartementet, folkhälsomyndigheten eller vilka det än nu må vara, inte tar en tydligare ställning till detta problem?”

Andreas går vidare med en imitation av logik. Högre omsättning i spelbranschen innebär så klart att problemet växer. Dessa två saker är odebatterbart direkt länkade. Sedan faller han vanmäktigt ner på knä och frågar gudarna, eller vem de nu må vara, varför ingen tar ställning. Varför tänker ingen på barnen?

I nästa stycke känns det först som att Andreas glider ut lite på tunn is. Helt plötsligt nämner han positiva effekter av spel, som om det var en sak som fanns. Men det är en luring, serrö, för det var bara ett upplägg för denna argumentativa slam dunk:

“Vad bra tänker föräldrarna, utan att tänka, och fortsätter att låta sina barn växa upp i en stol framför datorn utan att träffa vänner i verkliga livet, utveckla fysik eller sociala färdigheter.”

I en annars så otroligt välskriven text sticker det fjärde stycket ut som den klart svagaste delen. Andreas Mission Impossible 2, om man så vill. Helt plötsligt börjar han slänga sig med faktiska källhänvisningar, vilket jag helt klart tycker är under hans nivå. Men han går ändå ur det med hedern i behåll.

Hans referens till paddnacke är en nostalgisk vinkning åt 00-talets SMS-tumme och den tokiga tysken som skrivit om “digital demens” verkar vara en klassisk popforskare som fört ett kritiserat korståg mot teknologi i evigheter. Vid ett tillfälle refererar Andreas dessutom direkt till en annan debattartikel, vilket man måste säga är some serious next level debating shit. Att han inleder stycket med “Var talas det om de negativa konsekvenserna kan man undra?” för att sedan lista några risiga exempel på var det pratas om negativa konsekvenser är ju dessutom ett litterärt grepp värdigt Strindberg. Eller kanske Läckberg.

Men den riktiga höjdpunkten i texten har ännu inte kommit. Det är i textens näst sista stycke som Andreas kommer till ett crescendo som skulle blåst taket av till och med Nyheter24:s debattsidor. Ett, så kallat, baller ass jävla move.

“Vem tänker på dessa barn då, undrar jag. Det finns företag och organisationer som aktivt vill arbeta just med dessa frågor. Men inget stöd tycks ges till dessa.”