Ni vet den där känslan, den där mysigt härliga känslan av att snart får jag något jag längtat efter. Känslan av förhoppning, av att veta vad som kommer och att det som kommer är riktigt gött. Den känslan är verkligen toppen.

En eftermiddag satt jag i soffan, något var fel. Inte något stort fel, bara ett litet sug av obehag i maggropen.

Hunger.

”Linn, har vi något att äta hemma?” undrade jag försynt från mitt soffhörn.
”Jo… jag tror det finns pizza kvar.” fick jag till svar.

Från botten av min bål började ett bubbel. Utan att jag hann tänka utbrast ett ensamt men samtidigt energiskt ord från min födotörstande mun.

”JAPP!”

Väl ute i köket drabbades jag av förväntan, minnen från gårdagens kebabpizza trillade in i mitt sinne och det började vattnas i munnen på mig. Jag öppnade kylskåpsdörren, och där stod den, pizzakartongen. Den liksom lovade mig bröd, ost och kött i en härlig blandning.

Men ack och ve, kartongen innehöll ingen pizza. Bara en bit köttfärslimpa stirrade på mig när jag öppnade den. Ondskefulla tankar om smärta äntrade mitt medvetande, men vem skulle jag rikta min ovilja emot?

”Bara för att det STÅR pizza så betyder det inte att det ÄR pizza” sa jag trumpet till mig själv och tuggade i mig köttfärslimpan…

 

metroid-prime-true-2