Återigen har jag slaktat utomjordingar på löpande band, placerat ut mina soldater likt schackpjäser på ett bräde och låtit de vaka över slagfältet med sina näst intill övermänskliga förmågor. Jag har också, med soldaten på armlängds avstånd från fienden, tittat på siffran 93% chans till träff och självsäkert klickat på skjutknappen, bara för att sekunden senare se skottet missa sitt mål och därigenom försäkra döden för tre av mina soldater. Jag älskar att hata XCOM.
Det är andra gången jag recenserar XCOM 2, senast spelade jag på PC, nu på PS4. Så, vad ska jag säga som inte bara är en upprepning från senast? För det första, jag älskar att spela i min öronlappsfåtölj, med en rejäl balja kaffe på bordet bredvid mig. Oavsett hur mycket jag uppskattar datorn så är det verkligen framför vardagsrums-TV:n som spelen är bäst i min bok. Detta gör att PS4-versionen än så länge är den ultimata versionen av spelet, i alla fall för mig. Det är inte lika snyggt som på PC, det är längre laddningstider och de grafiska buggarna är i ärlighetens namn alldeles för många, ändå vägs detta upp av vardagsrummets dragning och PS4:ans lättilgänglighet. Det enda som skulle kunna vara en bättre plattform är Ipaden, låt oss hoppas att även detta spelets släpps bärbart, precis som Enemy Unknown.
En ny feature, bossar som mördar dig om och om igen!
Egentligen är den här recensionen ganska överflödig, XCOM är exakt vad XCOM varit sedan 2012 när XCOM: Enemy Unknown släpptes. Fast nytt. Och bättre. Fast samma… Ja ni förstår mina problem med spelet. Det är kanske för likt, men samtidigt är det exakt det som är en av spelets största styrkor. Allt är kvar och intakt, samtidigt som nya förmågor, vapen, soldatklasser lagts till och hundratals andra grejer förnyats. Det är exakt lika bra som det alltid varit, men ändå så känns allt nytt och fräscht.
Så, tja, det är nog inte för likt när allt kommer omkring.
