I sin recension av årets upplaga av Call of Duty konstaterade Glenn att det har varit ett förbannat bra år för FPS. Och att Call of Duty inte längre hänger med konkurrensen. Jag har visserligen inte själv spelat ∞ Warfare, men jag tvivlar inte det minsta på att Glenn har rätt. För själv har jag känt samma sak ända sedan Respawn debuterade med Titanfall. Jag blev förälskad då och när jag nu äntligen fått sätta mig ner med uppföljaren är kärleken precis lika stark.
Det är precis lika kul nu som då att flyga fram genom banorna, springandes på väggar och hoppandes över tak. Kontrollerna och rörelsemönstret är fortfarande i en liga för sig och det är fortfarande lika tufft att se en gigantisk mech falla från himlen.
Överlag är Titanfall 2 väldigt likt sin föregångare, med mestadels mindre ändringar i loadouts. Antalet valbara titaner har exempelvis utökats, medan möjligheterna att modifiera var och en är färre. Valfriheten har offrats något till förmån för kombinationen sammansatta av Respawn för att skapa mer balanserade alternativ.
Att de möjligheterna blivit färre betyder dock inte att det saknas inställningsmöjligheter. Även jag som spelat ett gäng timmar i ettan känner mig lite överväldigad när jag först kommer in i menyn. Det finns många inställningar att göra på din karaktär. Många. Men det går lyckligtvis ganska snabbt att sätta sig in i och kräver inte någon enorm ansträngning.
Första spelet imponerade alltid med hur det lyckades kombinera otaliga spelmekaniker utan att någon del tog över. I ett spel som kombinerar vanliga spelare, två sorters NPCer och enorma jävla mechs är det ingen liten bedrift. I uppföljaren har ännu fler rörliga delar introducerats, där den kanske största är en medelstor AI-mech för att komplettera de två existerande NPC-typerna.
Fortfarande imponerar balansen, men jag tycker mig se vissa brister. Där förra spelet kändes som att det var ständigt varierat, med vissa spelare i sina mechs och vissa till fots hela tiden, finns det här tydligare faser. Först är alla till fots (vilket så klart inte är så märkligt), sen får alla sina titaner princip samtidigt, vilket följs av en ganska långdragen del av matchen där det nästan enbart är titaner i fokus. Först efter det börjar det uppstå en naturlig balans. Det här är verkligen en väldigt liten detalj och ingenting som är spelförstörande, men jag hoppas att Respawn hittar något sätt runt det.
Call of Duty har gjort många saker bra, både i enspelar- och flerspelarläget. En sak serien dock aldrig lyckats med, ens när det var folket som sen skulle gå vidare och utveckla just Titanfall som satt bakom spakarna, är att göra en kampanj och ett flerspelarläge som känns sammankopplade.
Råbåten är min kåmpis
Det har alltid känts som två helt olika spel med två helt olika utvecklare. Vilket så klart varit på både gott och ont. Men efter Titanfall, när Call of Duty ganska skamlöst började kopiera spelmekaniken till sitt eget flerspelarläge, blev diskrepansen nästan smärtsam. Ingenting av det som var kul online lyckades man överföra till enspelarläget. Så inför Titanfall 2 hade jag mina reservationer.
Jag kan glatt meddela att min tveksamhet var ogrundad. För helvete vad Respawn lyckats. De har tagit rörelsemönstret från flerspelarläget och utvecklat kampanjen runt det. Det är nästan lika mycket ett plattformsspel som det är ett FPS och bandesignen är betydligt mer varierad än jag hade väntat mig.
Det finns hela banor baserade på tydliga gimmickar som sedan aldrig återkommer, vilket skapar en imponerande variation och gör att spelet aldrig känns tråkigt eller repetitivt. Alla är kanske inte superintressanta, men de som är sticker verkligen ut på ett sätt som jag skulle säga är ovanligt i genren.
Det har varit ett bra år för FPS, och efter Overwatch, Doom och Battlefield 1 är det inte helt enkelt att motivera varför någon ska lägga tid på just Titanfall 2. Men för mig är det här i alla fall årets absolut FPS-höjdpunkt.
Kanonbra recension!
Titanfall 2 förutom Overwatch är det bästa FPS-spelet för mig i år. Så otroligt skönt enspelarläge och stabilt flerspelarläge, jag tycker faktiskt synd om spelet för att det har sålt så dåligt som det gjort. Det har verkligen hamnat i mitten av alltihop.