Ungefär en kilometer från där jag bor, i Stockholmsförorten Fruängen, ligger Långbro park. Det är en sådan där park som finns på alla mäklarannonser, för att visa på hur lummigt och gemytligt området är, med skrattande barn och pensionärer som stillsamt slänger en bit bröd till änderna i den algblommande dammen. Långbro park är en engelsk park, det vill säga en parktyp som gjorde entré runt förra sekelskiftet. Det som kännetecknar en engelsk park är dess öppna gräsmattor och ”naturlig” anläggning av träd och växter. I motsats till den engelska parktypen sätts ofta den franska, med stramt arrangerade blomstergårdar i hårt organiserade rutmönster.

Den engelska parken uppstod som en motpol till den franska och tillskrevs en massa goda egenskaper som den franska typen ansågs sakna. Bland annat menade man att en engelsk parktyp skulle underlätta för de som förr betecknades som ”sinnessvaga”, det vill säga personer med någon form av psykisk sjukdom. Parktypens öppna gräsmattor ansågs nämligen vara renande för sinnet, ett sätt att komma ur det mörker som man befann sig i. Anledningen till varför jag berättar det här, är för att kopplat till Långbro park, ligger nämligen ett gammalt mentalsjukhus.

Nedlagt någon gång under 1990-talsreformen av psykvården, tornar sig ett flertalet byggnader i putsfasad upp. Även husen byggdes med samma idéer som den engelska parken, med ljusa färger och stora, luftiga fönster, som skulle stå i kontrast till det mörka och sjukdomsrika 1800-talet. Nu skulle allt bli ljust, luftigt och friskt. Kallbad och frisk lantluft var populära mediciner och lösningen på det mesta. Den största byggnaden, av sex stycken totalt,  kallas för Stora Mans. Stora Mans korridorer inhystes  en gång av den ökända nazisten Herman Göring på grund av hans morfinmissbruk och enligt historien var han tydligen en extraordinärt krävande patient. Idag är byggnaden en skola och inhyses snarare av glada barnrop än truliga morfinmissbrukare. Övriga byggnader har idag byggts om till en lyxrestaurang med hög omsättning samt dyra, överprissatta Stockholmslägenheter som säljer in de förr så fruktade rummen med en chic sekelskiftskänsla i kombination med rostfritt stål.

Det finns dock något dunkelt över platsen, som kanske inga barnskratt eller rostfria kylskåp kan sudda bort. En sorts kuslighet uppstår när jag går igenom parken och tittar upp mot det forna mentalsjukhusets fasader. Det är som att vara betraktad, som att de välvda fönstren egentligen är ögon som tittar tillbaka. Kanske tittar de tillbaka för att påminna oss om vårt mörka förflutna, där teorier om renhet och rashygien och okunskap om neuropsykiatri tvingade in folk i ett lidande som är svårt att föreställa sig. En annan tid, som ändå inte är så långt borta.

Det är inte alltid lätt att ta till vara på den känslan som uppstår när vi pratar om historisk mentalvård. Särskilt inte i kombination med populärkultur. I värsta fall blir det billig splatter av alltihopa, en skrämseltaktik där resultatet blir någon form av främliggörande av dessa människor som råkade ha oturen att födas i fel århundrande, i fel familj eller med fel kön (många kvinnor och flickor låstes in med den lösa termen “hysteri”, vilket i flertal fall var ett sätt för att få undan de som inte passade in i samhällets snäva, moralistiska och gudsfruktande normer). Men de som var inlåsta på mentalsjukhusen var människor, inte spöken, ingen gimmick att slänga in i en skräckfilm för extra visuell effekt. I värsta fall blir det, som sagt, billigt splatter. Men i bästa fall blir resultatet Fran Bow, som är min bästa spelupplevelse för i år.

Fran Bow handlar om en liten flicka med samma namn, som vittnar sina föräldrar bli brutalt mördade framför hennes ögon. Chockad och förvirrad springer hon ut i den mörka skogen tillsammans med sin svarta katt Mister Midnight. Hon hittas avsvimmad och förs till Oswalds Asylum, ett mentalsjukhus för barn. Där tar spelet sin början.

Att bläddra mellan rummen i spelet är som att bläddra i en barnbok för vuxna, med naïvistiska, mjuka linjer och fantasieggande detaljer. Fran Bow, denna spegelbild av Underlandets Alice, går runt med sina smala stickor till ben och betraktar världen genom sina tefatsstora ögon. Oskuldsfull som bara ett barn kan vara möter hon sin omgivning med lika stora delar godhet som skärpa.

Kanske designades Fran Bows ögon till att vara så stora, för att hon ser mer än de flesta andra. Med ett enkelt svep över mobilskärmen förvandlar jag Fran Bows värld från en plats befolkad av sårade, sköra barn och mörka skogar, till en befolkad av dunkla, groteska skuggvarelser och suckande skuggor av mentalsjukhusets forna besökare. Den sistnämnda världen ser bara Fran Bow, men det gör den inte mindre sann. Hon ser det som tog omvärlden ytterligare decennium att se, de orättvisor och den vanmakt som mentalsjukhusets patienter drabbades av, hur de plågades och utsattes för experiment, för det är så det går för andra klassens medborgare.

Passande nog är historien placerad i ett diffust 1930-tal, apropå tankar om renhet och hygien som går alldeles för långt, men samtidigt kan man krasst konstatera att Fran Bows smärta och vuxenvärldens svek inte har blivit historia. Genom sin klipskhet och sin envishet lyfter hon sig upp, trots att hon ständigt blir ifrågasatt, i egenskap av sin unga ålder, i egenskap av att vara flicka och på grund av sitt psykiska trauma. “Du är sjuk” säger den bryska sjuksystern med personlighetsdrag från Gökboets Miss Ratchet, “Du ser saker som inte finns. Här, ta din medicin”.

Anledningen till varför Fran Bow är årets spelupplevelse, för mig, är framför allt för att det är ett spel som sträcker sig bortom skärmen. Som får mig att tänka, fantisera, fundera och läsa på. Det är inte alltid man stöter på ett spel som får en att känna så många olika känslor på en och samma gång. Fran Bow är överlevaren och tack vare hennes förmåga att se det ingen annan ser, kämpar hon för ett liv som hon inte haft på länge, ett lugn plats att vara på, en stabil vuxen hand som inte vill henne något ont och en trygg tillvaro i livet. Hennes barnsliga beslutsamhet är det som räddar henne och det som får henne att gång på gång resa sig upp igen och fortsätta framåt.

Det smärtar mig att tänka på alla verklighetens Fran Bows därute. Som blir svikna, av sina föräldrar, av socialen, av psykvården, av skolan. Som, precis som Fran Bows längtan efter trädstaden Itherta, letar efter en tillflyktsort in i fantasin, till en värld som låter en glömma svärtan ett tag. Därför är det vår förbaskade plikt att inte blunda, att se alla dessa barn och möta dem med vänlighet, förståelse och tålamod. Dessa barn förtjänar allt det och lite till.

Texten publicerades ursprungligen på bloggen Skämshögen. Texten är något reviderad från originalet.