För ett år sedan började jag på Svampriket och det var därmed även ett år sedan jag skrev min allra första, skakiga recensionen på sajten. Tiden går sannerligen fort när man har roligt! Min första recension handlade om nylanseringen av det japanska spelet Gravity Rush (som i Japan förvirrande nog kallas för Gravity Daze). Vill du läsa den recensionen så hittar du den här. Och som passande ett-års-firande kommer jag härmed även med en recension på uppföljaren Gravity Rush 2, som släpptes i dagarna.
Har du spelat den första delen så kommer du ha lättare att hänga med, historien i GR2 börjar lika abrupt som föregångaren slutade. Berättelsen kan därför te sig något förvirrande för eventuellt nya spelare. Huvudrollen Kat har, hur som haver, i spelets början tappat sin superkraft, vilket är förmågan att trotsa gravitationen. Inte nog med det, hon har kraschlandat på ett stort, flygande fraktfartyg där hon, mer eller mindre under tvång, arbetar med att utvinna malm. Du börjar därav spelet med att inte kunna använda den förmåga som gör Gravity rush roligt, nämligen att flyga runt på hustak och spöa skiten ur flygande monster. Det åtgärdas dock relativt fort, vilket är tur då Kats flygsejourer är det som gör spelet kul.
Trots att berättelsen kan vara svår att hänga med i för nyinvigda, är det inte mycket nytt under solen denna gång. Det är nästan så att jag hellre vill kalla den en fortsättning snarare än en uppföljare. Stridsmekaniken är till stor del den samma. Monstren jag slåss mot är till stor del den samma. Att flyga runt i luften känns precis på samma sätt som i föregångaren. Med tanke på hur tätt Gravity Rush 1 och 2 släpps, och hur naturligt tvåan tar upp där ettan slutade, drabbas jag av en viss misstanke att spelet möjligtvis redan från början var tänkt att delas upp i två delar.
Men i alla fall. Vissa saker har förbättras, andra problem kvarstår. En av förbättringarna är att världen har öppnats upp och känns definitivt större och än roligare att flyga runt i. En av de roligaste grejerna med GR2 är alltså inte att följa berättelsens röda tråd, istället är det mini-uppdragen, ihop med att lattja runt i luften, spelets stora behållning. Men det största minuset är därför huvuduppdragets ojämna kvalité. Det är svårt att hålla sig engagerad helt enkelt.
Sammantaget är det ett snyggt (jag gillar verkligen cel-shading!) och lagom roligt spel, med fina miljöer och en charmerande huvudroll. Ni vet, sådär outhärdligt charmerande, som ofta återfinns hos framför allt kvinnliga protagonister i japanska spel. Men å andra sidan, Gravity Rush 2 är inget spel man drar igång för dess klockrena, realistiska karaktärsskildringar. Vilket känns helt okej, jag menar, jag är en tjej som kan flyga runt i luften med hjälp av en magisk katt. Det räcker tillräckligt långt för att vara underhållande några timmar.
