Det har varit ett fantastiskt spelår, minst sagt. Oceaner av roliga spel har släppts på marknaden och alldeles för lite tid att ens spana in hälften (åtminstone för undertecknad). Vi har haft magiska Firewatch, världsfenomenet Overwatch, avslutningen på Uncharted, fenomenalt roliga Ratchet & Clank, mysiga Unravel, Deus Ex: Mankind Divided, ja listan kan göras riktigt lång helt enkelt. Och i och med det så blev det dags för att utse vilket spel som är GOTY 2016. Men är det ens rimligt att ha ett GOTY?
För är det något som det fantastiska spelåret 2016 tydligt visar, så är det hur svårt det är att välja en, enda vinnare. Oavsett genre, oavsett vilken variation som presenteras, så ska vi bestämt välja en. Jag förstår, människor generellt gillar tävlingar och prispallar och bekräftelse på att just deras favoritspel är det allra bästa. Men precis som jag motsäger mig ett Nobelpris i litteratur eller musiktävlingar som Idol, är jag lika bestämt emot GOTY (nåja, åtminstone i teorin). Anledningen till min motvilja är för att GOTY är helt enkelt för att det är ett i grunden omöjligt koncept. Kultur och populärkultur kan inte ha ett förstapris. Det är ingen sport, det är ingen tävling där alla deltar på samma premisser. Istället handlar det helt om tycke och smak, och där är folk sällan överens. Och det behöver man ju inte vara, även i en kvalificerad jury, men där vill jag även hävda att spel som kulturellt fenomen är alldeles för diversifierat för att ens kunna samla en gemensam kanon för vad som gör ett bra GOTY. Men mer om det strax.
Först vill jag titta lite närmare på vad “kultur-tävlingar” innebär för de inblandade. Först och främst brukar de kulturella utnämningarna oftast delar upp skaran av tyckare i två läger. I det första lägret står dem som bestämt hävdar att det finns “god” smak och det finns “dålig” smak. Den goda smaken är det som ska lyftas fram och hyllas och det är vad dessa typer av kulturpriser ämnar göra. Dessa återfinns oftast i diskussionen om Litteraturpriset och skulle av motståndarsidan med en fnysning kallas för Kulturelitister. I det andra lägret hittar vi de som anser att det inte går att säga huruvida något är bra eller dåligt över huvud taget. De finns väl lite överallt antar jag och beskylls i sin tur av motståndarlaget för att vara Obildad pöbel.
Jag vill bestämt hävda att jag inte tillhör något av dessa läger. Uppdelningen mellan “ful” smak och “fin” smak är ett elitistiskt påfund för att distansera sig från under- och arbetarklassens kulturskapande. Men att det inte skulle finnas en skiljelinje mellan välgjorda och totalt misslyckade spel, där håller jag inte med heller. Poängen är snarare att det, rent krasst, aldrig kommer finnas ett GOTY. Det betyder inte att förra året presenterat bra och dåliga spel, men att lyfta fram något av de välgjorda spelen som det allra bästa? Nej, det funkar helt enkelt inte så, enligt min mening.
Dessutom gör spel som genre det ännu svårare. Med den ena foten i populär-/kulturen och den andra i tekniken, finns det alldeles för många bedömningskriterier att ta hänsyn till. Är det grafiken eller berättelsen som gör det till årets bästa spel? Är det innovationen eller är det ett lustfyllt gameplay? Och ska alla genrer tävla på samma villkor? Lägg även till att många spel bygger communitys, vilket skapar ett sammanhang större än det som man har framför skärmen. Vem är jag att säga att alla som älskade Pokémon Go helt enkelt har fel? Eller Overwatch, för den delen? De som har hittat vänner, partners eller meningen med livet genom just sitt spel? Är det något som ska tas med i beräkningen vid utnämnandet av årets GOTY? Eller ska jag stå ståndaktigt och ignorera det helt till förmån för mina egna åsikter?
Nåja, nu när jag fått lufta min ångest inför Svamprikets kommande GOTY-podd (den första jag är med i!) så måste jag ju samtidigt säga att prata spel aldrig kommer att bli tråkigt. Och finns det något positivt med GOTY, så är det att det skapar en ljuvlig ursäkt att få prata ännu mer om de spel. Och det kan aldrig vara något fel i sig.
