Varje år när riket sätter sig ner för att diskutera vilket spel som var det bästa förra året så uppstår samma diskussion: den om objektivitetens vara eller icke vara. Varje år både erkänner vi att objektivitet är omöjligt i en subjektiv bedömning och att det därför är fel att ens nämna det, samtidigt som vi upprepade gånger refererar till spels objektiva kvaliteter. Det är en förvirrad dualitet som uppstår där vi försöker framhålla något som både relevant, och icke existerande i samma andetag. Så, för att försöka få lite klarhet i det hela så tar jag en liten paus från min paus och benar i ämnet.

Huruvida ett spel är bra eller inte är en subjektiv bedömning. När vi bedömer att något är bra bedömer vi ju inte dess empiriskt bevisade kvalitet på en förutbestämd skala. Att säga att ett spel är “bra” är bara ett annat sätt att säga “jag uppskattade det”. Och vad man uppskattar är något helt subjektivt. Vi gillar olika saker. Jag älskar till exempel Dumle och hatar paprika, men skulle inte säga att Dumle är bra och paprika är dåligt (okej, det kanske jag skulle, men ni förstår min poäng). Så betyder det att “objektiva kvaliteter” är en fiktion, något helt irrelevant för diskussioner om kulturella verk? Jag skulle säga nej.

Grunden till alla kulturella verk är språk. Och då menar jag inte bara språk som i ord och meningar, utan alla de symboler och verktyg vi använder för att förmedla något. I en bok är språket, ja, språk. Ord och meningar men också hur texten är uppdelad i stycken och kapitel. I en film så är språket också språk, men inkluderar även bilder och ljud. Och kanske viktigare än bilderna och ljuden i sig, hur de är sammanklippta för att ge varandra mening. I spel ingår alla tidigare nämnda delar plus saker som spelmekanik och ludonarrativ.
Hittills är allt jag sagt ganska självklart. Vi vet att en bok består av ord och en film av scener. Duh. Vi vet också att dessa styrs av regler och konventioner. En mening består av en rad ord placerade i en ordning som följer grammatiska regler. Det går så klart att vara mer eller mindre trogen till dessa regler, men skulle man helt ta avstånd till dem skulle meningen tappa sin, eh, mening. Den skulle bli omöjlig att tolka för en läsare. Är gå, jag cykel, vara. Samma för film och spel. Det finns regler för hur en scen ska konstrueras och klippas. Ha the rule of thirds i åtanke, bryt inte 180-gradersregeln, klipp på rörelse och så vidare. Och i ett spel är en ganska grundläggande regel att de kontrollinputs du ger ska ha en logisk och förutsägbar reaktion på skärmen.

Som sagt kan man vara mer eller mindre trogen mot dessa regler i alla medium. Vissa regler kan böjas, andra går att bryta mot. Men ska du göra det måste du göra det med eftertanke, med ett syfte. För att säga något. Om du bryter mot en regel och inte har en tanke med det, ja då är det oftast… dåligt. Objektivt dåligt. Ifall du har en otajt kontroll, en scen som är klippt på ett förvirrande sätt, eller du skriv i dålig språk, och du inte har ett syfte bakom det, då är det dåligt.

Här tror jag vi får backa och klara upp lite saker igen, så att det inte blir några missförstånd. När jag pratar om “vad du vill säga” så menar jag inte uteslutande ett verks budskap, berättelsens sensmoral. Istället är uttrycket lite mer abstrakt menat. “Vad du vill säga” är egentligen allting du vill att mottagaren ska få ut av verket. I ett spel behöver det inte vara mycket mer än ett spel där det är väldigt roligt att springa runt och mörda rymddemoner. Lyckas du då använda spelets språk för att skapa ett spel där det är väldigt roligt att springa runt och mörda rymddemoner, grattis. Då har du lyckats.

Och när jag säger ”du” så, ehm… Ja, där är väl egentligen en annan sak som vi måste abstrahera något. För det är egentligen inte vad du som skapare vill säga som räknas, utan vad verket vill säga. Om en skapare försöker säga en sak men i själva verket skapar ett verk som säger en något annat, så är det vad som faktiskt sägs som räknas. Och ett spel kan lyckas med saker som skaparen inte försökte eller ens ville lyckas med. Och då blir bedömningen vad spelet är, och hur väl det lyckas vara det.

Okej, till och med när jag försöker skriva en text för att förtydliga den förvirrande debatt som är objektivitet mot subjektivitet så blir det snurrigt. Vad jag i alla fall försöker nå fram till är att språk, åtminstone till en grad, går att bedöma objektivt på en skala utifrån hur väl det används för att förmedla något. Inside använder på ett väldigt effektivt sätt sitt språk för att bygga en suggestiv stämning. Doom använder sitt språk på ett väldigt effektivt sätt för att förmedla att det är roligt att skjuta rymddemoner.

Men där det blir riktigt intressant är först när man även bedömer vad det är som förmedlas, och det är helt och hållet subjektivt.