Dödsruna för Souls-serien

Målning av Orioto

När Demon’s Souls släpptes i Europa 2010 hade mytbildningen redan börjat eftersom det hade funnits på den amerikanska marknaden ett tag vid det laget. Hypen hade gjort att många valde att importera, men lagom till att min nyfikenhet nått sin klimax utannonserades EU-släppet och jag bokade in mig på ett exemplar. Glad i hågen gick jag till spelaffären och kvitterade ut den eftertraktade titeln. Glädjen var inte långvarig utan förbyttes snart mot andra, mörkare känslor.

Jag tog mig an Demon’s Souls med darriga händer och en klump i halsen. Från första bildrutan formligen utstrålade landet Boletaria vemod, mystik och ond bråd död. Jag var van att agera hjälte, en protagonist som var centrum i en berättelse och kring vilken historien kretsade. Jag var den som skulle rädda dagen och vinna ära och berömmelse. I Boletaria var jag ingenting. Jag var ett oskrivet blad utan historia, utan mål och utan utsikter att åstadkomma något i denna hopplösa köttkvarn till kungarike. Jag var, som Ford Prefect skulle ha uttryck det, ”i stort sett menlös”.

Spelet talade direkt om för mig att jag var ovärdig att vistas där och jag avfärdades av de få, om inte vänligt sinnade så i alla fall inte direkt fientliga karaktärerna, med likgiltighet. De brydde sig knappt om att prata med mig och skrattade uppgivet åt mig och min uppenbarelse i denna värld – en värld som de visste snart skulle konsumera min själ tills bara ett tomt skal av en till vansinnets rand driven varelse återstod. Känslan befästes direkt när jag gav mig utanför startområdet och, iförd skinande rustning, drog mitt svärd för att med några graciösa svingar skilja diverse kroppsdelar från intet ont anande opponenter. Här var jag tvungen att etablera mig och visa vad jag gick för! Ett lämpligt byte uppenbarade sig; en eländig lösker man iförd höftskynke och beväpnad endast med ett avbrutet svärd. Knappast en värdig utmaning men står man i min väg får man räkna med att få det hett om öronen, tanke jag karskt – trashank eller slagskämpe, alla ska få samma behandling och doktorn förordnar ass whooping! YOU DIED. Ursäkta va? Jo förstår du lille vän, upprepade Demon’s Souls vänligt men bestämt, YOU DIED. Och som det upprepades! Mantrat etsade fast sig tills det verkade ha bränt fast på både plasmaskärmen och hornhinnan så att det förföljde mig överallt.

Hela min tid med spelet var en lektion i ödmjukhet och framstegen kom så småningom efter enträget harvande. Jag lärde mig att tålamod gav frukt och insåg snart tjusningen med att otaliga gånger bli tillintetgjord på de mest förnedrande sätt innan jag till slut bemästrade en fiendes attackmönster, ett nytt vapen eller bara min egen rädsla. När första bossen var oskadliggjord slogs jag av en nästan euforisk känsla av lyckorus då jag, kallsvettig och med en puls på säkert 200, lät handkontrollen glida ur mina svettiga händer med en tår rullande ner längst kinden.

Trots att jag blev bättre och säkrare hölls jag ständigt på tårna eftersom spelet aldrig tillät mig att bli övermäktig. Även de armaste av krakar till kanonmatsfiender kunde straffa mig med döden om jag sänkte garden bara för ett ögonblick. Men likt Daniel-san övade jag metodiskt tills tekniken satt i ryggraden och så småningom infann sig ett meditativt tillstånd då jag kunde läsa spelet som en öppen bok och ”paint the fence” sömlöst gled över till ”vax off” utan att jag behövde tänka ut dragen i huvudet. Resan gick sin stilla gång och jag färdades genom mörka fängelsehålor, mäktiga slott, söndervittrade ruiner och djupa grottor. Utmaningarna växte men så gjorde även jag och snart var resan till ända.

Tomheten som fyllde mig efter att spelet var över gick inte att ersätta med något annat. Jag suktade efter mer och när Dark Souls lanserades 2011 hoppade jag på tåget direkt. Serien som följde har bjudit mig på makalösa upplevelser med miljöer och utmaningar som varit häpnadsväckande. Stilen och känslan som förmedlats har passat mig perfekt och spelmekaniken har putsats och förfinats till varje iteration. När jag tog mig an Dark Souls testade jag att koppla upp mig online och insåg att detta gav en ytterligare dimension som lyfte spelupplevelsen till oanade höjder. Känslan av att bli invaderad av en annan spelare i ett utsatt läge och det adrenalinpåslag detta medförde kunde ofta trumfa de mest intensiva bosstriderna.

Jag har kommit att föredra en offensiv spelstil med ”high risk, high reward” där jag satsar på lätt rustning, mycket rörlighet och vapen i båda nävarna. På grund av detta lockas jag mycket av tanken på att ta mig an Bloodborne, som jag sparat till sist, vilket verkar bygga mycket på denna typ av spelstil. Erkännas måste att även om serien utvecklats har det också uppstått ett stort mått av stagnation eftersom man nu sällan ser en fiende, en boss eller en miljö som överraskar och som inte påminner starkt om något som igenkänns från tidigare spel. Det är därför välkommet att From Software nu går vidare, först med Bloodborne och sen med vad som än kommer efter Souls-serien. För av allt att döma är serien avslutad i och med det andra DLC till Dark Souls III som släpps 28 mars, och jag hoppas innerligt att det blir ett värdigt requiem för en av mina absoluta favoritserier. Vad de än har i kikaren härnäst är jag övertygad om att det kommer vara toppen och jag lär aldrig tröttna på den späkning som From Software säljer. Troligtvis kommer dock inget att golva mig på samma sätt som Demon’s Souls gjorde, spelet som väckte den första flamman till liv i det inferno som är Souls-serien. Nu återstår bara att ta ett vemodigt farväl och tacka för tiden som varit.

Vila i frid Souls-serien. YOU DIED.

Text av Gustav Nykvist

Gustav är bosatt i Göteborg, med rötterna i de småländska skogarna. Han är en trogen svampriketkonsument och stolt patreon som här gör sitt första kreativa bidrag till riket. Han brinner för TV- och sällskapsspel, vetenskaplig skepticism och black metal. Utsedd av tidskriften Time magazine till person of the year 2006.