Jag sitter och spelar Paper Mario: Color splash, troligtvis det spel som jag kommer att avsluta Wii U med. Det har alltså gått lite mer än 4 år sedan Wii U släpptes och det känns som att den har funnits längre än så – men samtidigt som att den knappt har funnits alls.

Det var en varm sommardag 2011, den eftermiddagen som jag och min bror satt heltaggade och kollade på Nintendos presskonferens från E3-mässan. Det hade viskats i veckor om att Nintendo skulle utannonsera en ny konsol under mässan. Det unika med konsolen skulle vara att den hade en skärm i själva handkontrollen. Jag var skeptisk, men onekligen nyfiken. Cirka 20 minuter in i presskonferensen klev allas vår Reggie Fils-Amié upp på scenen och man förstod att nu, nu kommer det att hända något. Och ja, Nintendo hade en ny konsol på ingång. Och givetvis: ryktena stämde, det var en skärm i kontrollen. Det tvivlet jag hade haft var bortblåst och jag var istället bara peppad. Att få Mario och Zelda i HD var verkligen något man hade längtat efter! Nintendo försökte sälja in hur den här nya konsolen var till för dig. Om Wii hade fokus på att tillfredsställa hela familjen, så skulle den här ha fokus på att tillfredsställa dig, gamern. Dom försökte övertyga oss om detta så mycket att dom till med gjorde det till en del av namnet på konsolen – ett misstag som skulle komma att kosta dom.

Den sista november 2012 var datumet jag hade gått och väntat på sedan den där sommareftermiddagen över ett år tidigare. Jag cyklade in till köpcentrumet Kupolen där Game hade sin butik. Det skull bli min andra konsol (min första var 3DS) som jag skulle köpa för pengar från egen ficka. Det blev ett Wii U Premium (som innehöll spelet Nintendo Land), en Pro Controller, CoD: Black Ops 2 och Fifa 13. I tour de France-tempo tog jag mig hem på min cykel. Men att få spela på min nya konsol fick vänta tills sent på kvällen då Nintendo tyckte att det behövdes en uppdatering på 8 timmar. Jag som hade sjukanmält mig från skolan för att få spela hela dagen fick otåligt sitta och vänta och jag blev bara mer och mer less. När det väl sen var igång var Nintendo Land för all del trevligt, men det var Black Ops som spelades mest . Det var inte för ens på Julafton, när jag fick New Super Mario Bros U av min nyblivna flickvän Michelle som jag kände mig nöjd med mitt köp. Jag och Michelle spelade hela spelet co-op, något som visade sig vara en gemensam nämnare i många av dom bästa upplevelserna jag har haft med Wii U. ”Wii U is just for you” som Reggie sa…

När eftertexten nu rullar på Paper Mario känner jag lite sorg, sorg över att Wii Us tid är över. Konsolen hade många riktigt bra spel, jag har lekt katt som Mario, jagat tjuvar i Lego City, seglat med Link i det snyggaste Zelda spelet någonsin och framförallt lagt oändliga timmar på Mario Kart och Super Smash Bros med nära vänner. Det sorgliga är att risken är stor att majoriteten av spelvärlden inte ens kommer att minnas Wii U, det kommer finnas dom som fortsätter att tro att det var en del av Wii. Sen har vi oss, vi som kommer minnas dom fantastiska stunderna tillsammans med Wii U.

The King won’t give you any honors, the histories won’t mention you, but we will not forget.

Text av Elias Pettersson

Elias är en 22 årig grabb från Borlänge. När han inte är på lagret och jobbar så ägnas det mesta av hans tid åt att följa hockey och fotboll, och även såklart åt att lira tv-spel. Just nu läggs den mesta av tiden på The Legend of Zelda : Breath of the wild. Han tackar sällan nej till skräpmat och bira.