Vissa ord är lättare än andra att säga till människorna omkring sig. Ett av de orden som jag personligen har lätt för att glömma att säga ibland till de som förtjänar det är ”Tack”. Det finns många människor omkring mig som förtjänar att höra det, och en av dem är min älskade storebror.
Jag hade aldrig använt den men jag kände på mig att jag och den här datorn var som skapta för varandra. Men jag fick inte använda den, jag var såklart ”för liten”. MEN, jag fick titta på, om jag satt på en stol snett bakom min bror och var helt tyst så fick jag titta på när min bror spelade datorspel. Och det gjorde jag, en 6åring har aldrig vart så tyst kan jag lova. För jag visste att om jag störde skulle dörren till allt det där magiska stängas, med mig på fel sida av den.
Vad som hände i det där rummet var mycket större än en lillasyster som bara fick umgås med sin storebror, det var en människa som fick upp ögonen för en helt ny värld. Tillsammans har jag och min bror försvunnit in i en lång rad olika världar tillsammans, vi har skjutit monster i Quake, disciplinerat våra underhuggare i Dungeon keeper, sålt knark och stulit pengar i GTA och skrivit ”motherload” fler gånger än det går att räkna i The sims.
Idag är spel en av de saker jag älskar mest i livet, det är dit jag flyr när jag mår dåligt, det är dit jag vänder mig när jag är glad, det är dit jag längtar när jag är stressad och allt detta är tack vare min bror och den där stolen snett bakom honom. Han visade mig alla dessa världar och gav mig nyckeln till så otroligt många fler.
Att kunna växla mellan att springa omkring i en värld och skapa kaos med Trevor Phillips med hjälp av en raketkastare, att kunna landa den perfekta kroken med Roadhog och att kunna njuta av skönheten av att följa Naiee och Naia i deras fantastiska resa, att kunna göra det, det är för mig någonting magiskt. Att kunna uppslukas och bli ett med ett spel är ingenting alla människor kan, och det vill jag tacka dig, kära bror, för att du lärde mig. Tack <3
Snyggt skrivet! Alltid kul med personliga historier där allt började 🙂
Jag hade ingen storebror men jag minns att jag hade en kompis som hade en. Denna storebrorn spelade upp Wolfenstein 3D för mig och min kompis vid ett tillfälle. Jag minns att den tjocka datorskärmen var rummets (till och med HUSETS vid tillfället) enda ljuskälla och jag tyckte det var så fina väggar i spelet, alldeles blåa. Sen hoppade en nazist fram och skrek nåt och sen drömde jag mardrömmar i en vecka om nazister.
Härligt med såna Sliding Doors-känslor. För min del var det min kusin som jag då tyckte var coolast i världen. Han introducerade mig för Diablo, Alien Breed och Marathon. Mycket mac på den mannen, för övrigt.
Även om jag säkerligen skulle hamnat i spelträsket till slut ändå har jag honom att tacka för mycket.
Bra text!