Monogama mardrömmar

En skulle kunna säga att den här texten har varit sex år in the making. För ungefär lika länge som Catherine har funnits tillgängligt att köpa har jag velat skriva om spelet. På ett eller annat sätt. Jag har bara inte vetat hur. Förrän nu.

Och jag vet, det är extremt gäspframkallande att läsa någons åsikter om ett spel år 2017 när spelet i fråga släpptes år 2011. Men tro mig, ämnet är inte så inaktuellt som det framstår.

Catherine är ett spel om traditionell tvåsamhet, vilket i sig inte är någonting nytt. Monogama förhållanden, oavsett om de är i tv-spel, film, böcker eller serier, är trots allt den intalade normen. Catherine, till skillnad från många andra spel, handlar dock om rädslan inför att knyta hymens band. Och till skillnad från många andra spel är den här delen av berättelsen central snarare än sekundär. Du myser inte med din partner för att sedan ta med henom till en eldstrid mot ogästvänliga utomjordingar i Andromeda-galaxen. Du och din partner är berättelsen.

I det här fallet heter din partner Katherine. Och du heter Vincent. Ni har varit tillsammans sedan du försökte ge henne dejtingtips under en klassträff tio år efter att ni slutade plugget. Hon är strikt, ambitiös och har sin karriär högst upp på sin prioritetslista. Du är en destinationslös slöfock som spenderar majoriteten av din tid tillsammans med dina barkompisar. Och nu vill hon gifta sig. Och du är allt annat än redo.

Det är då Catherine kliver in i ditt liv. Hon är ung, promiskuös och, framför allt, intresserad av dig. Och efter att ha druckit lite för mycket rom och cola i baren vaknar ni upp i samma säng. Och det är här mardrömmarna börjar. Varje natt måste du bestiga att torn av kubiska block. Och gör du det inte tillräckligt snabbt kommer blocken du står på att försvinna under dig. Mot slutet av nätterna kommer det dessutom en mardrömsvarelse (eller en boss) som gör allting lite extra jävligt. Den kan göra allt från att göra blocken tyngre, så det tar längre tid att flytta dem, till att temporärt invertera hela handkontrollen. Och klantar du någonsin till det och dör så dör du även i verkligheten. Eller ja, Vincent dör. I spelets verklighet.

Vad som är så finurligt med dem här delarna av spelet är hur du även här kämpar med ditt förhållande till Katherine. Din kärlekssituation, precis som tornet, är ett pussel som måste lösas. Det är extremt on the nose, men det är ett löjligt snyggt sätt att få pusseldelarna att kännas lika relevanta för berättelsens framsteg som när du pratar med Katherine och Catherine.

Där har vi dock två av de större problemen med spelet. Inte nog med att Catherine är ett spel som skulle få Freud att skrika sig hes om Hora-Madonna-komplexet, i ärlighetens namn verkar Vincent inte vara särskilt intresserad av varken Katherine med K eller C. Det är inte förrän en har valt ett av de alternativa sluten, där han antingen fortsätter vara med den ena eller den andra, som det för första gången märks av att Vincent har någon som helst kemi med någon av dem. Vad Vincent verkar vilja allra mest är att gå sin egen väg och tänka på att ta tag i framtiden när han är redo för det. Tur då att även det är ett valbart slut.

På många sätt är Catherine samma typ av fantasi som Twilight och 50 Shades of Grey. Skillnaden är förstås att det i det här fallet handlar om att en man får orimliga mängder uppmärksamhet från potentiella partners – trots att han har en personlighet som är lika utstickande som en röd boll i ett bollhav. Och det är så synd, för Catherine hade potentialen att vara så mycket mer. Bortom den icke-existerande personkemin, de svartvita valen, den sunkiga sexismen och transfobin finns en perfekt mall för ett relationsspel. Det som verkligen saknas är fler perspektiv.

Ja, Vincent är skeptisk till att spendera resten av livet med bara en person, så varför inte prata om dem andra alternativen? Kan Vincent överväga en polyamorös livsstil? Kan han tänka sig att leva utan en partner helt och hållet? Och skulle det inte ge oss en större inblick i vad det faktiskt är som håller dem här karaktärerna tillsammans om vi också fick spela som Katherine? Eller åtminstone fick se mer av henne?

Trots att tvåsamhet ses som normen är det inte ovanligt att folk pratar om det med både fruktan och förakt. Du har säkert hört någon snubbe beskriva sig själv som ”instängd”, vilket kanske är det mest oromantiska sättet att beskriva sitt kärleksförhållande. Visst, sådana kommentarer brukar oftast levereras med någon form av grabbig skämtsamhet som resten av grabbarna i det grabbiga gänget kan grabbrelatera till. Även Vincent och hans vänner har lite av den jargongen. Men det är inte bara på skämt, eller hur? De menar det. Och anledningen till att de skrattar om det är antagligen för att de är rädda för hur äkta känslan av instängdhet faktiskt är.

Och nu kommer vi till slutpoängen som tog mig sex år att komma fram till:

Catherine är till stor del ett skräckspel. Men det borde inte vara det.

Visst, kärlek kan vara läskigt. Att ge så mycket av sitt tillit till en eller flera människor är på en mardröm-om-att-gå-till-skolan-utan-kläder-nivå av emotionell nakenhet. Men Vincents rädsla över att greppa tag om sitt förhållandes framtid får honom att pendla mellan ambivalens och fullständig likgiltighet. Kärlek får honom inte att må bra. Och så hade det kanske inte varit om Vincent hade vetat att han inte hade behövt välja mellan tvåsamheten och ensamheten enbart.

Om det är något vi borde ta med oss från Catherine är det hur vi kan göra spel om relationer som inte enbart består av dialogbubblor. Om det är något vi kan lämna bakom oss är det allt-eller-inget-mentaliteten. För vem vill leva i en värld där monogam eller singel är dem enda alternativet? Det skulle ju vara en mardröm.