Det finns två typer av mobilspel: de som får dig att tänka till och de som får dig att slappna av från tänkandet en stund. Utan att lägga någon värdering i de två kategorierna, tillhör uppföljaren Monument Valley II definitivt den första. Med inspiration från den holländska konstnären M.C Eschers matematiska och filosofiska verk från förra seklet, har Ustwo Games återigen tagit fram en värld med lika delar estetiska värden som logiska tankenötter. Inte alltid så vanligt bland mobilspel (eller spel över huvud taget?) vilket kanske var anledningen till att det första Monument Valley-spelet har laddats ner över 26 miljoner gånger (de siffrorna är dock från maj förra året, så antagligen är siffran ännu högre i dag) samt blev hyllat upp över öronen för dess vackra ljudbilder och suggestiva, konstnärliga banor.
Tårdrypande vackert (bild något beskuren)
Så håller uppföljaren måttet? Och är det någon idé att över huvud taget spela Monument Valley II om du redan spelat det första Monument Valley? Tja, den frågan är väl i viss mån felställd. Monument Valley II är inte den typ av spel där förnyelse är det viktiga. Istället är spelet en fortsättning på ett meditativt tidsfördriv á la målarböcker för vuxna å ena sidan, en mysfilosofisk konstrunda å andra sidan. Det är ett spel för dig som vill få tiden att gå, men samtidigt tjäna några extra hjärnceller på köpet.
Penrose trianglar: Vattenfall, 1961 av M.C Escher
Och precis som föregångaren är Monument Valley II ett obönhörligt estetiskt tilltalande spel att följa, både när det kommer till visuella som ljudmässiga intryck, inpackat i rena färgskalor och skarpa geometriska linjer. Även om en av skaparna bakom spelet, Ken Wong, motsagt sig stämpeln ”konstspel” på Monument Valley, så är det svårt att inte kalla Monumen Valley II för just det. Varje bana är ett nytt, spännande landskap och mitt i allt hittar vi den nya karaktären Ro och hennes lilla rödluvade barn som du ska leda genom banorna. Dessutom är likheterna med M.C Eschers konstverk, som sagt, enkla att se. Detta av av flera anledningar. Den första har jag redan nämnt, vilket är de estetiska likheterna, med de fantasieggande och logikutmanande byggnaderna.
Mer än ett konstspel
Den andra likheten mellan Escher och tja, egentligen alla konstspel, är att de båda under en längre tid nekades tillträde till konstens finrum (där spel i viss mån fortfarande nekas). Eschers konstverk uppskattades istället främst av vetenskapsmän och matematiker (även fast han påstod att matematik inte var hans grej). Däremot vill jag hävda att Monument Valley är ett spel, mer än vad det är ett konstverk. Spelet hade inte varit något mer än en pastisch på Eschers idéer, om det inte hade varit för att det är just ett spel och inte en litografi. Men nu blir Ros och hennes barns vandringar en fördjupning av de matematiska pussel som Escher lade grunden för. De blir konkretiserade genom spelet som medium, och därmed kan jag hålla med Ken Wong i det att Monument Valley-spelen inte är ett ”konstspel”. Det är, i en nätt liten förpackning, helt enkelt mer än så.
