2017 är året då vi ska slåss en massa. Tekken 7 och Injustice 2 är redan här och nya installationen av Marvel vs. Capcom är inte så värst långt bort. Även Nintendo bjuder upp till slagsmål på sin Switch då ARMS snart landar i spelbutikerna.

När Nintendo för första gången utannonserade ARMS var det något i mig som hoppades att vi kanske skulle få något som skulle kunna liknas vid ett nytt Punch Out. Den förhoppningen har jag haft kvar tills jag äntligen fick spela spelet. För det visade sig inte riktigt vara ett nytt Punch Out, men det behöver inte betyda att jag är besviken. Istället för ett nytt Punch Out fick jag ett fightingspel med ett roligt karaktärsgalleri och en stil och ett gameplay jag inte sett förut, och som faktiskt kan vara riktigt roligt.

Du kan spela ARMS på två olika sätt. Antingen väljer du att slåss med två joycons i vardera hand och använder dig då av rörelsekontrollen i dessa, eller så spelar du det med handkontroll. Då kan det ibland nästan kännas lite som ett Punch Out, men bara lite. För problemet är, om det nu är ett problem, att det är så tydligt att Nintendo vill att man ska spela med rörelsekontrollerna. Bara när du gör det så kan du få till riktigt häftiga combos och träffar med dina armar, eftersom det då är möjligt att på ett helt annat sätt att skruva dina slag mot motståndaren. Det finns ingen möjlighet att mappa om knapparna om man hellre vill spela med handkontroll, vilket då gör att man är fast med en knappuppsättning som tyvärr inte känns helt optimal.
För hur bra röreleskontrollerna än må fungera, så kan iallafall jag ibland känna att jag hellre vill spela det med en procontroller, särskilt när jag spelar singelplayer-läget. Jag upplever att spelet på högre svårighetsnivåer kräver allt för mycket av mig som spelare och jag känner att jag inte har lika stor kontroll över vad jag gör när jag är låst med att styra med joyconsen. Vilket är riktigt synd, för hade jag själv kunnat välja kontrollschema till min kontroll, och fixat så att det spelades som ett ”normalt” figting-spel, så hade ARMS blivit ännu roligare i i singleplayer.
Nu blir det bara ”helt ok” för att använda mig av min kollega Niklas favorituttryck.

under allt viftande finns det ett fightingspel med djup
När jag spelar online eller mot en vän i vardagsrummet är det en annan femma. Då är det med joyconsen i högsta hugg som man kör, och då funkar det kanon på grund av att känns inte känns lika svårt och seriöst. Då fightas en på lika villkor. Det är även detta som är ARMS stora styrka, att det är ett roligt spel att spela mot och med andra. Att ta en match en mot en eller att köra en match två  mot två med en kompis är riktigt, riktigt roligt. Visst blir det en hel del viftande för viftandes stund, men om man tar sig tiden att lugna ner fightingen och verkligen utnyttja armarna så blir det faktiskt ett taktiskt fightingspel med en anings djup. Att få till en parering och sedan direkt följa upp den med en förödande combo på sin motståndare är en otroligt skön känsla.

ARMS är en kul idé. Jag ser vad som finns där, men är osäker på om jag kommer orka ta mig fram till det. Det känns som att det krävs en hel del av mig som spelare för att det ska bli mer än bara ett roligt partyspel man kör igång på förfesten. Vilket är synd, jag skulle önska att det var anings mera lättillgängligt, för som sagt, någonstans under allt viftande finns det ett fightingspel med djup.