Inte särskilt långt efter att Naughty dog släppte den sista delen av det stora matinéeposet Uncharted, kommer nu den parallella uppföljaren i och med Uncharted: The Lost Legacy. Denna gång har vi dock inte längre Nathan Drake som protagonist, utan istället en av de mer intressanta bifigurerna ifrån Uncharted 2, nämligen Chloe Frazer. I Uncharted: The Lost Legacy är hon återigen formidabelt röstskådespelad av Claudia Black.
Först och främst måste jag få ut något ur systemet: JA!! Äntligen! En rasifierad kvinna! Med en rasifierad kvinna som sidekick i och med den forna Shoreline-ledaren Nadine Ross! Som båda är kapabla, egensinniga, starka, svaga och så fullkomligt mänskliga. Det var inte svårare än så helt enkelt. Med fingertoppar av stål och kompetens av rang så svingar, klättrar, skjuter, spränger, kör, hoppar och gnabbar de sig igenom så vackra miljöer som enbart en Naughty dog-motor kan generera. Och, precis som tidigare Uncharted spel, är det väldigt, väldigt underhållande.
Samtidigt så är det som att Uncharted: The Lost Legacy saknar något (och nej, då syftar jag alltså inte på den bristande närvaron av vita män). The Lost Legacy kanske närmast kan beskrivas inte som en hel trerättersmiddag, men istället som en väldigt maffig efterrätt. Till spelets försvar så är det delvis meningen, The Lost Legacy ska ses som en epilog till A Theif’s End. Men trots att detta ska vara Chloe Frazers spel, där hon står i rampljuset och allt ska kännas nytt och pirrigt, är det som att de förgående spelen följer med som en osalig ande genom spelets gång.
Tågscenen, hoppa från en snabbt körande jeep, leta efter skatter, klättra från svindlande bergstoppar. I The Lost Legacy är inte särskilt mycket nytt under solen. Nåväl, det kanske inte hade behövts heller, Uncharted-serien är ju underhållande som den är. För min egen del så vädjar Uncharted fortfarande till en barndomsdröm om resor världen över i jakt på försvunna skatter. Denna gång befinner vi oss i Indien och allt är, som sagt, bländande, magiskt vackert. Ett smart drag i val av land, då Indiens färgrikedomar och anrika historia passar spelet kulörer som handen i handsken.
Men tyvärr blir det mer yta än innehåll. Hur mycket personlighet Claudia Black än slänger på Cloe Frazer genom mimik och röstskådespelande, så får jag under spelets cirka sju timmar aldrig lära känna henne på djupet. Det hela har istället ramats in med en klyschig berättelse om att verka i skuggan av en frånvarande far. Jag hade gärna sett att Cloe Frazers berättelse hade fått vara mer än så.
