När jag var liten var både min och mina skolkamraters uppfattning om mental ohälsa extremt skev. ”Schizofren” var någon med två eller flera motsatta personligheter, som Dr Jekyll och Mr Hyde. ”Psykfall” var alla som Mijailo Mijailović och ”män med kvinnokläder” var lika konstiga och galna som Buffalo Bill i Silence of the Lambs.
Hellblade är, i allra högsta grad, ett skräckspel
Stigmatiseringen av både mental ohälsa och olika könsuttryck fanns förstås långt innan jag föddes. Och, tyvärr, lever den vidare än idag. Trots att Hellblade: Senua’s Sacrifice till viss del vill utbilda om hur schizofreni och psykoser verkligen fungerar förstärker spelet samtidigt bilden av att det är som något hämtat från en skräckfilm. Och till viss del verkar det ju vara så. Spelet byggdes trots allt med hjälp av berättelser från människor som själva har upplevt olika typer av psykoser. Men jag kan ändå inte låta bli att önska att vi istället hade fått ett spel som belyser människorna som klarar av att leva funktionella liv med diagnosen, istället för ett spel med flera inslag som lika gärna hade kunnat vara med i den kommande uppföljaren till The Evil Within.
Samtidigt är det inte inslagen i sig utan kontexten de används i som gör att Hellblade funkar. Senuas största fiende är definitivt hennes diagnos, men medan berättelsen rullar på blir det tydligt att rösterna och hallucinationerna som bildar hennes värld är direkt influerade av stämpeln hennes omgivning har gett henne. Sedan länge har Senua fått höra om och om igen att det hon är på är en förbannelse och eftersom att hon lever i en tid långt innan modern sjukvård så tror hon naturligtvis på det. Trots att Senua lyckas bevisa för sig själv hur stark hon är flera gånger finns det alltid en röst i bakhuvudet som försöker övertyga henne om att hon är fördömd.
Senua använder sin förmåga att se mönster för att lösa pussel
På vårt eget sätt säger vi ju precis samma sak om människor i samma situation idag. Bara med andra ord. Vi kallar det mental ohälsa, som att något är fel. Och det är förstås inte jättekonstigt med tanke på att många lider av sin diagnos. Men varken vi eller de som befolkar Senuas berättelse är särskilt duktiga på att påpeka att psykos är en i allra högsta grad kreativ process. I en video på utvecklarna Ninja Theorys Youtube-kanal pratar Cambridge-professorn Paul Fletcher om att människor som upplever psykoser i grund och botten gör samma sak som alla andra när de skapar och tolkar sin världsbild. För även om vi inte tänker på det försöker vi alla hitta mönster och samband där det inte alltid finns några. Hjärnan skapar fördomar och fantasier i vrårna där information saknas och vissa vänder gärna bort blicken när de känner att deras synsätt blir utmanat och riskerar att falla samman.
Hellblades försök att visa upp den här kreativa processen leder visserligen till några av spelets svagaste stunder, i form av några riktigt repetitiva pussel, men åter igen är det kontexten som gör att det typ funkar. För det finns åtminstone en rimlig förklaring bakom de ändlösa symbolerna Senua måste hitta för att komma vidare. Det känns inte bara logiskt att Senua ser dessa symboler överallt, det känns logiskt att det finns en sida av henne som vill fortsätta leta efter dem.
Senua kan sakta ner tiden under strider, vilket också helar henne
Men även om pusslen kan bli långdragna och aningen tråkiga överskuggas dem av hur mycket bättre spelet blir efter varje ny timme. Mina motsträviga tankar till trots är berättelsen i det stora hela väldigt intressant och Ninja Theory har, föga förvånande, pillat ihop ett stridssystem som är löjligt tillfredsställande. Senua svingar sitt svärd som en våldsam ballerina och skärmen är helt fläckfri från överflödiga knapprompter. Faktum är att stridsystemet nästan är lite för bra, eftersom att det blir en större utmaning att försöka dö än att hålla sig vid liv. Även på den svåraste svårighetsgraden.
Jag vill dock göra en sak väldigt tydlig: Jag älskar det här spelet. Även om jag innerst inne ville ha någonting annat kan jag absolut inte förneka att jag log som en väldigt belåten idiot när eftertexterna rullade förbi. Senua fick vara en hjälte istället för ett monster. Och det kanske räcker för att åtminstone några ska förstå att schizofreni är något mer än ett karaktärsdrag en ger till filmskurkar. Jag hoppas det, i alla fall.
