Det är nu två år sedan jag föll handlöst för det eminenta spelet Life is Strange. Ett spel som jag personligen håller som ett av de bästa spelen jag någonsin spelat. Jag är en av dem som tycker att Life is Strange slutar så som ett spel borde, det har ett definitivt slut, ett slut som inte bygger på att det ska komma en tvåa så som många andra spel gör idag. Så när jag hörde att Life is Strange: Before the Storm var påväg, kan ni nog ana min skepticism.
Life is Strange: Before the Storm utspelar sig en tid innan originalspelets historia. Det är inte längre Max och hennes speciella förmåga att kunna spola tillbaka tiden som är i fokus. Istället är det Max tonårsrevoltande vän Chloe som för vår historia framåt. Jag fick höra ifrån många håll att människor tyckte att det här var en konstig fortsättning på Life is Stranges historia, att det var Max krafter och förflutna som var det som lade grunden i spelet, men jag höll aldrig med. Chloe var min favoritkaraktär i Life is Strange och för mig kändes det enormt naturligt att det var just hon och hennes plågade själ som blev huvudrollen i det här spelet.
Den här gången är spelet uppdelat i tre delar, eller kapitel. Det är samma sorts spelmekanik som förr, där dina svar i konversationerna eller dina val av handlingar är det som bygger upp historien och dess konsekvenser längre fram. Vill du vara personen som stjäl de där pengarna som ligger synliga på ett bord i ett rum där ingen ser dig, eller lämnar du dem där de är? Vad är det rätta valet? Det är helt och hållet din sak att avgöra. Och det känns verkligen som att det faktiskt är jag som avgör vad som kommer att hända. Även om det kanske bara är en liten del som faktiskt ändras på grund av mina val så lämnar det här spelet mig med känslan av att Chloes liv ligger i mina händer, och jag älskar det.
Ett spel som visar världen ifrån en tonårsflickas perspektiv är inte någonting vi ser varje dag och det värmer mitt hjärta varje gång jag tänker på hur mycket plats just flickor/kvinnor får ta i denna spelserie. Det här spelet speglar världen helt ur en tonårig flickas perspektiv (precis som sin föregångare) och oavsett vad somliga människor må påstå, är det allt annat än pinsamt. Det här spelet speglar råa känslor, känslor som kommer från en trasig och gråtande tonårssjäl. Det finns ingenting pinsamt med att följa en arg och sårad människas försök att få fatt på och styra sitt eget liv.
Life is Strange: Before the Storm är i mina ögon, likt sin föregångare, helt genialt. Jag behöver inte Max övernaturliga förmågor, det här spelet fångar mig precis lika mycket ändå. Jag känner igen mig i Chloes behov av att argt behöva skrika ut sina känslor på världen för att hon inte riktigt vet hur hon ska hålla huvudet över ytan annars. Det är lätt att avfärda tonåringar som någonting som är pinsamt och lite jobbigt att titta på, men det här spelet är så mycket mer, det finns så många lager och så mycket skönhet som världen behöver få ta del av. Det är en ära för mig att få följa Chloe i hennes resa i att hitta sig själv.
Jag älskar också spelet utifrån det avsnitt som släppts hittills. Att få träffa Rachel och få veta hur och varför hon kommer att betyda så mycket för Chloe, och Chloe för Rachel, gör det fullt befogat att skapa en prequel.
Chloes kluvenhet mellan att revoltera emot och försöka försonas med sin omgivning är också så relaterbart. Trots att jag egentligen har väldigt lite gemensamt med Chloe känns hennes situation oerhört bekant. Och den sorgsenhet som finns i att veta hur hennes och Rachels öde kommer att te sig gör att jag vill att de ska få njuta av varenda ögonblick de har tillsammans.
Den själ som Ashley Burch gav Chloe som skådis i det första spelet och inte kunnat bidra med via sin röst pga SAG-AFTRA-strejken har hon ändå kunnat bidra med som manuskonsult. Det tror jag har varit oerhört viktigt.
Liksom Life is Strange är det här ett av få spel som fått mig att verkligen bry mig om karaktärerna och deras liv.