Jag är hemma.
Året var 2001. Det var vinter ute, och min vän Anton hade fått ett nytt tv-spel på sin födelsedag, Paper Mario. Som så många andra eftermiddagar spenderades även denna i hans rum, vi förundrades över hur snyggt och skoj det nya spelet såg ut och spelades. Karaktärerna var papperstunna men levde i en tredimensionell värld, vilket gav upphov till mängder av gags. Storyn var kanske inte djup, men med mariomått mätt var den mångfacetterad och intressant. Den innehöll också mängder av karaktärer och människo(Goomba?)öden. Några år senare kom Thousand Year Door (det bästa spelet till Gamecube i mitt enkla tycke) och jag var oåterkalleligt förälskad i denna papperstunna Mario. Där har vi min bakgrund i Marios rollspelsuniversum, men jag rör mig lite för fort fram i tiden.
Marios rollspelande har inte varit en rak väg, både de stationära och de bärbara spelen har tagit ut svängarna ordentligt, på gott och ont. Men de är alltid som bäst när de vågar vara speciella och nyskapande, när de varit otippade. Bowser får i Superstar Saga inte vara med som antagonist… eller jo det får han, men inte som Bowser utan som en amnesidrabbad underhuggare åt en annan karaktär. I uppföljaren Bowser’s Inside Story är han inte heller boven vi ska jaga, istället är insidan av hans kropp skådeplats för stor del av spelet.
Jag verkar ta sidospår efter sidospår, ni får ursäkta mitt pladder, men jag vet inte hur jag ska tackla att recensera remaken av Mario & Luigi: Superstar Saga. Kort sagt: Jag älskar det. Det är så snyggt att jag gråter och alla minnen av hur rolig spelserien har varit kommer återigen tillbaka. Jag drabbas också av sorg, för jag minns hur illa Nintendo behandlat spelserien de senaste åren. Jag vill ha nya Mario-rollspel, men jag nöjer mig faktiskt med detta för tillfället. Det känns tillräckligt nytt för att jag ska kunna komma över känslan att Nintendo bara spyr ut gamla titlar igen och igen. Ärligt talat, jag mer än nöjer mig. Det är en fröjd att återigen spela ett bra rollspel i Svampriket. Eller, nja, Bönriket om vi ska vara petiga, för vi befinner oss i ett av grannländerna till Svampriket. Allt känns strömlinjeformat, snabbspolningsfunktion på mellansekvenser, spara vart du vill, bli påmind om vart du ska gå och en minikarta på den nedre skärmen är några av de nyheter som finns. Vidare finns också Bowser’s Minions, ett nytt äventyr med en Goomba i huvudrollen, det är… Inte helt nödvändigt. Det är för litet för ett eget spel, och inte heller tillräckligt skoj för att jag ska vilja spela det på sidan av originalspelet. Ett stort Meh.
Screenshots till 3DS är jobbigt, och att jämföra med Advance blir… Ännu jobbigare. Denna video gör det 100 gånger bättre än jag någonsin kan.
https://www.youtube.com/watch?v=04A11RRA4Fo
Superstar Saga är lika enkelt som förut, tryck A för att hoppa Mario och tryck B för att hoppa Luigi. Sammanfoga dessa för att göra specialattacker i de turordningsbaserade striderna och för att lösa pussel ute i värden. Rädda prinsessan, eller åtminstone hennes röst, och rädda därigenom också värden… Världarna?
Jag är hemma, Nintendo stämmer mina nostalgisträngar och spelar mig som en lyra. Jag sitter där jag satt för så många år sedan, kanske inte i min bästa kompis rum längre. Kanske inte med ett Nintendo 64, utan ett 3DS. Inte med Paper Mario, utan med Superstar Saga. Jag är inte petig, för det är ju ändå så här ett bra Mariorollspel ska vara.
Har du spelat Mario & Luigi? Gör det igen och njut av hur snyggt det är.
Har du inte spelat Mario & Luigi? Gör det och njut över hur snyggt det är samt fröjdas i framtidsutsikten, du har en massa fantastiska spel att fortsätta med.
