Det är fascinerande hur dåligt Sagan om Ringen-universumet är på att uppdatera sig själv. Samma narrativ repeteras, samma karaktärer mals genom Midgårds tillrättalagda återvinningscentral. Någon vill ha en ring, svepande bilder över Gondor/Vattnadal/Rohan/Mordor. De goda är åh, så ljusa och de onda är, åh så grymma.  Alver är väna och orcer är buffliga. Och den som tror att Middle-earth: Shadow of War skiljer sig från sina föregångare, oavsett om vi talar spel eller film, kommer att bli besviken. Det enda som skiljer protagonisten Talion i Middle-earth: Shadow of War, från en annan herre vid namn Aragorn är, typ, namnet. Styltigare, mer generisk och platt karaktär får man leta efter. Och där man hade kunnat bygga upp en intressant dynamik mellan Talion och hans kompanjon, tillika andlig medresenär i ringvåldnaden Celebrimbor, framstår de två snarare som ett gnälligt gammalt par.

Talion pekar på saker del 1

Det är synd att karaktärerna och berättelsen slarvas bort, då det finns så mycket potential. Istället för att förvisa Celebrimbor till kategorin ”surgubbe som tjatar om en gammal ring” hade man kunnat spela på hans inre konflikt mellan godhet och ondska. Och istället för att göra Arag- jag menar Talion, till en gondorisk skyltdocka hade han kunnat få symbolisera idealisten, hoppen, naiviteten. Det hade i sin tur kunnat utvecklas till en spännande Dr Jekyll och Mr Hyde-relation de två emellan. Men så är inte fallet. Och då har jag inte ens nämnt Shelob, som i Shadow of War transformerats till en goth-sierska som gillar att visa benen och tala släpigt.

Det finns få saker som får mig att känna mig så gammal som när jag tänker på att den första Sagan om Ringen-filmen hade premiär. Det var 2001, sexton år sedan. Jag var alltså elva år gammal. Men nåväl, nog om min åldersnoja. Uppvuxen med en rollspelande Tolkien-fantast till pappa så var det väldigt spännande att få uppleva och ta del av samma universum. Men redan då minns jag också hur Tolkien-puritanerna muttrade om avsaknaden av Tom Bombadill, hur kvinnliga karaktärer fick alldeles för mycket utrymme (snark!) och så vidare, till förbannelse.

Talion pekar på saker del 2

Har jag blivit en sån? Var det bättre förr? Knappast. Problemet med Tolkien-universumet är inte att det förändras, det är att det förändras alldeles för lite. Allt är en evig repetition, oavsett om vi pratar om Hobbit-filmerna eller Middle-earth-spelen. Att man troskyldigt slänger in några token rasifierade personer som bakgrundskaraktärer räcker inte i dagens samhälle för att det ska kännas nytt och spännande.

Men. Med det sagt. Jäklar vad roligt det är att slakta horder av orcer! Om berättelsen och karaktärerna är spelets stora minus, så är definitivt stridsmekaniken spelets mest underhållande komponent. Jag bränner ner arméer flygandes på en drakrygg, orc-armar och ben flyger till höger och till vänster, och de är lika roliga som de är fula och korkade. Precis som föregångaren Middle-earth: Shadow of Mordor, är stridssystemet även denna gång lika tajt och underhållande som, säg, Arkham Asylum. Orcerna råkar även vara rätt så underhållande i deras varierande styrkor, karaktärsdrag och one-liners.

Men Midgård och dess invånare blir, på det stora hela, tyvärr inte mer än en kuliss.