Nu står jag här, väntans tider är över. Jag ska försöka förklara vad jag tycker och varför jag tycker som jag gör, ett inte helt enkelt företag då jag spelat ett av mina mest efterlängtade spel på länge. Spelet som det handlar om är Super Mario Odyssey och jag gör just nu allt för att inte klicka på caps lock och börja kaskadspy digitala superlativ.
Ni vet den där filmen Twins, där Arnold Schwarzenegger och Danny DeVito spelar tvillingar? Om jag minns rätt, vilket jag oftast gör när det kommer till filmdetaljer, så skapades det otippade brödraparet genom att ett gäng forskare… öh, hmm…mixade sina gener för att sedan inseminera cocktailen i en surrugatmamma. Å ena sida skapades en adonis, en övermänniska, ett praktexemplar. Å andra sidan kom Danny DeVito. Lite så här ser jag på Nintendo idag. Å ena sida får vi spelen “Hey Pikmin” och “Metroid Prime: Federation Force” som är någon form av konstig miniversion av sina föregångare, spel som ingen har bett om. Å andra sidan får vi Breath of the Wild Och Super Mario Odyssey, spel som använder sina rötter för att försiktigt konservera och förädla upplevelsen. Måste det vara så, måste Nintendo trycka ut obetydande lort för att kunna skapa någonting värt att spela? När jag spelade Hey Pikmin blev jag ledsen, när jag spelade Federation Force blev jag arg. Nu när jag spelat både ett nytt Zelda och ett nytt Mario är jag uppfylld av Nintendomagi.
Jag ska försöka komma vidare och faktiskt tala om spelet, men det är svårt att tala om Mario utan att först adressera arvet, arvet som världens mest ikoniska spelserie är dömt att falla i skuggan av. Jag kan hitta referenser och inspirationskällor till varje Mario-spel jag någonsin spelat i Odyssey. Samtidigt känns det inte som att spelet trycker ner detta i halsen på mig. Jag får upptäcka och känna nostalgin, men spelet lägger inte all sin tyngd på den. Små små pixel-figurer av Peach, football-spelare och klassisk 2D-plattforms-hoppning, allt ihopvävt till en kakafoni av intryck. Men bredvid nostalgin står också allt nytt. Det galna och det otippade, när spelet ett tag känns som Mario Kart eller Punch Out, när New Donk City tornar upp sig likt Gotham i nattregnet.
Odyssey är i det närmaste en blandning av Mario 64, Galaxy och Sunshine. Stora öppna landskap strösslade med stjärnor blandas upp med kortare plattformsdelar där det oftast finns en stjärna på slutet och en lite mer gömd på vägen dit. Förlåt mig, jag använder ordet stjärna, men i Odyssey är det faktiskt kraftmånar, inte stjärnor du samlar. Alla klassiska landskap finns representerade, en sandvärd, en undervattensvärld, en bowservärd och så vidare. Min personliga favorit är den soldränkta strandvärlden som invarderads av en jättebläckfisk som dricker upp deras vattentank.
Okej, spelets story är på riktigt svintråkig. Bowser har kidnappat Peach, Big Woop, samma som alltid. För att rädda henne tar Mario hjälp av den levande hatten Cappy, som vill rädda sin syster Tiara, som också är kidnappad. Cappy har förmågan att hjälpa Mario besitta andra varelser, typ som Voldemort gör i Harry Potter. Detta gör att Marios förmågor begränsas endast av vilka typer av djur och natur det finns i närheten. Fiskar kan simma under vatten utan tidsbegränsning, Goombas kan staplas på varandra för att nå nya höjder och T-rexar kan förstöra sin omgivning med sin råa muskelkraft. Det är jättekonstig, och minst lika kul. Hattandet skapar one-off på one-off, spelmekaniker som används en gång, för att sedan aldrig återvända på senare banor. Varje gång rätt mängd kraftmånar samlats och Marios skepp Odyssey är på väg till en ny värld blir jag alldeles varm i kroppen. Lite som julafton, vad kommer jag får uppleva nu? Upptäckarglädjen är total och mängden månar att samla är näst (nåja) intill oändlig och jag kommer spela länge till.
Ps: Är du mer nyfiken så har Svampriket spelat in en Quicktitt av Super Mario Odyssey, den hittar du här:
