Brittiska spelstudion Supermassive Games hade inte den mest anmärkningsvärda meritlistan innan 2015, men ambitionerna verkar vara ungefär desamma sedan studion startades. Två av Supermassives första titlar, Start the Party! och uppföljaren Start the Party! Save the World, fokuserade på gemensamt spelande. Med vänner och familjmedlemmar. De kontrollerades även med den då splitternya Playstation Move-kontrollen.
Sju år har gått sedan Supermassive ”startade partyt” och med deras senaste spel, Hidden Agenda, vill de gärna att partyt fortsätter. De färgglada minispelen har förvisso bytts ut mot ett regnigt och dystert kriminaldrama, medan Move-kontrollen har bytts ut mot närmsta smartphone, men det går minst lika bra att arrangera en hel spelkväll tillsammans med gott sällskap kring det här spelet. Ni kan göra det. Frågan är om ni kommer vilja göra det mer än en gång. Eller om ni ens kommer känna att det är värt att nå slutet under första genomspelningen. Hur kort det än må vara.
Hidden Agenda var en påminnelse jag inte ville ha. Inte från ett Supermassive-spel, i alla fall. Until Dawn var inte bara studions bästa spel, det var ett av de bästa spelen året det släpptes. Jag älskade det, mer än vad jag hade kunnat förutse, och jag blev genuint exalterad när Hidden Agenda utannonserades, bara några månader sedan. Men jag borde ha vetat bättre. Hur cyniskt det än må låta har jag mått mycket bättre av att ha låga förväntningar och bli positivt överraskad snarare än motsatsen. Jag hade höga förväntningar inför Hidden Agenda, och nu sitter jag här och får lida för det.
Att starta Hidden Agenda känns lite som att starta Heavy Rain cirka tre timmar in, utan någon aning om vad som hände tidigare. En förstår det nödvändiga, polisen jagar efter en seriemördare med en utstickande gimmick, men till skillnad från Until Dawn finns det knappt en minut som spenderas åt att ge oss en bild av karaktärernas personligheter. Trots att jag har spelat igenom spelet två gånger när jag skriver detta vet jag nästan lika lite om protagonisten Becky Marney som jag gjorde i början av min första genomspelning. Och jag vet ännu mindre om den andra protagnisten, åklagaren Felicity Graves.
Ur ett gameplayperspektiv fattade Supermassive rätt beslut. Det är ett spel som är tänkt att spelas under bara några timmar tillsammans med en grupp med vänner som antagligen inte skulle vara särskilt uppmärksamma om karaktärerna började prata om sina framtidsdrömmar. Dialogerna handlar nästan uteslutande om fallet och svarsalternativen är korta och simpla för att tjäna det snabba tempot.
Supermassive menar att de gjorde spelet så här baserat på hur folk spelade Until Dawn, men vad som gjorde Until Dawn till det briljanta spelet det blev är inte närvarande i Hidden Agenda. Det är verkligen inte ofta som jag säger det, men Hidden Agenda är för kort. Eller så använder det inte tiden på bästa sätt. Spelet tar upp sådana hemska ämnen som pedofili, barnmisshandel och misstro för polisen och rättsväsendet, men de får så otroligt lite fokus att de bara känns som medel för att få den ganska ointressanta storyn att framstå som mer spännande än vad den egentligen är.
Men hur är det att spela med Playlink-appen då? Jo, det funkar. Och den funkar som allra bäst när en spelar det tävlingsinriktade spelläget, där en måste hålla sin egen agenda hemlig (get it?) och samtidigt se till att genomföra den. Det är i dessa stunder som Hidden Agenda, för ett ögonblick, känns som ett riktigt häftigt brädspel i tv-spelsformat. Men trots det räddar det inte den redan trista storyn. I synnerhet inte om du redan har spelet igenom spelet en gång tidigare och vet hur fruktansvärt förutsebar twisten är. Så pass att det är lite väl generöst att ens kalla det en twist.
I rätt sällskap kan Hidden Agenda vara ett underhållande partyspel. Men i jämförelse med Until Dawn, som var ett ganska perfekt spel oavsett vem eller vilka det var som spelade, har Hidden Agenda inte mycket att komma med. Supermassive kan göra bättre, och förhoppningsvis behöver vi inte vänta allt för länge på att det ska hända.
