Trigger-varning: jag kommer i den här texten recensera spelet South Park: The Fractured But Whole. Eftersom South Park, både som spel och serie, i mångt och mycket bygger på att kommentera på andra kulturella verk, och på skeenden i vårt samhälle, kommer jag inte kunna göra det utan att diskutera spelet i en bredare kulturell kontext. Och eftersom den kontexten inkluderar det politiska klimatet så kommer jag prata om saker som kan anses vara politiska. Ifall detta är något som du vet med dig riskerar att göra dig upprörd och få dig att må dåligt så kanske du bör överväga att sluta läsa här.
Nu kör vi.
South Park har alltid varit, för att använda en lite uttjatad, men icke desto mindre användbar term, problematiskt. Jag har helhjärtat älskat många säsonger av serien, den har alltid varit aktuell och inte sällan smart och insiktsfull, samt så klart enormt rolig. Jag tycker Bigger, Longer and Uncut är en av de bästa adaptionerna av en tv-serie till filmformat som gjorts, och jag tycker att The Stick of Truth är detsamma fast för spel-adaptioner. Men inget av detta ändrar det faktum att serien alltid varit problematisk.
Matt och Trey har alltid framhållit att deras filosofi är att de ska sparka åt alla håll. Mot alla. I alla politiska riktningar, och mot alla grupperingar. En slags flat tax för humor, där du ska drivas med lika mycket oavsett social status och privilegier. Vilket man så klart kan argumentera för är en slags “rättvisa”, men som också gör att serien är svårare att uppskatta om du faller i en grupp med färre privilegier. Att jag uppskattat serien är inte på något sätt frånkopplat att jag är vit, straight, cis och man, och faller inom ett gäng andra privilegierade subgrupper ovanpå det. Jag har sett problemen, men ganska enkelt kunnat fösa dem åt sidan, för de påverkar ju inte mig direkt.
Rika, vita gubbar
En annan viktig del i att jag kunnat ha överseende med problemen är att serien har haft något av en underdog-position. Matt och Trey var rebeller, som böjde på gränserna för vad man fick göra. Fight the power! och så vidare. Jag säger var, för varken rebell- eller underdog-status är något som kan appliceras på en serie som har gått i tjugo år och har stabila 1,5-ish miljoner tittare per avsnitt, eller på dess skapare med ett värde på uppskattningsvis 500 miljoner dollar per skalle. Det ringer plötsligt ihåligt att slåss mot etablissemanget när man själv är en del av det.
När du kommer utifrån, underifrån, kan det räcka att hålla upp en skrattspegel (ja, det är tydligen vad det heter, googla det) mot världen och komma undan med att bilden du visar blir skev. Men när du når en viss storlek så blir din parodi bara ännu en del i den kultur du försöker kommentera. Istället för att kritisera, så reproducerar du. Plötsligt krävs det något mer av dig som skapare, plötsligt behöver du ta ställning. Du kan inte bara driva med alla andra för vad de står för, du måste också besvara frågan, vad i helvete står du själv för?
Iaktagelsen att det görs mycket superhjätefilmer just nu är väl kanske inte superny och fräsch
Och här någonstans ska jag försöka svänga den här texten mot min poäng. Och ja, komma till spelet som den här recensionen faktiskt är tänkt att handla om.
South Park: The Fractured But Whole misslyckas som parodi.
Med spelet håller Matt och Trey upp sin gigantiska skrattspegel (jag var tvungen att använda ordet igen bara för att kunna ha med en extra parentes om hur löjligt det ordet är. Herregud. Inte lika löjligt som att jeans på danska heter cowboybukser, dock. Det är jättelöjligt. Och helt sant. Seriöst, googla det) mot superhjältegenren, mot spelbranschen och mot samhället, och säger absolut ingenting om någonting.
Oväntat nog är antagligen det bästa exemplet på hur spelets försöka att parodiera misslyckas ett gameplayexempel. Det är inte den två år försenade iaktagelsen att ja, det görs mycket superhjältefilmer. Det är inte hur spelets hantering av transpersoner både lyckas förminska de svårigheter transpersoner möter i sin vardag och aktivt bidra till dem. Det är hur spelet hanterar loot (med det på intet sätt sagt att det är det värsta av nämnda problem, bara det klaraste exemplet).
I The Fractured But Whole, precis som i The Stick of Truth, går en stor del av spelet ut på att gå runt och plocka upp dum loot ur lådor och väskor och soptunnor och så vidare. Jag kan se att det finns en idé om att använda detta för att parodiera liknande system i andra spel, och det fungerade ändå skapligt i The Stick of Truth, men det kommer till en punkt när du inte parodierar något genom att bara kopiera det, du gör det själv. Lootsystemet är inte en parodi på dumma och tråkiga lootsystem, det är ett dumt och tråkigt lootsystem.
Mr. Garrison’s Fancy New Vagina, ett exempel på seriens mindre än perfekta porträttering av transpersoner
Och så är det med mycket i spelet, och serien i senare säsonger. De parodierar inte transfober, de är aktivt transfoba (det är visserligen inget nytt för serien, på långa vägar). De parodierar inte homofober eller rasister, de är aktivt homofoba och rasistiska. De driver inte med dåligt gameplay, de bjuder bara på ganska dåligt gameplay.
Jag säger inte att det inte finns skämt som landar i The Fractured But Whole, det finns det definitivt. Och ja, det är väl kanske att ta i att säga att gameplayet är dåligt, det är överlag ungefär lika bra som det var i förra spelet (utöver att striderna är tråkigare och allt annat känns som en upprepning). Det är inte ett aktivt dåligt spel. Det är bara… ihåligt.
Vi befinner oss i en tid då satir har en enorm genomslagskraft och ett stort värde. Det finns så mycket som kan göras med satir och parodi som inte riktigt kan göras på andra sätt, och det finns så mycket att säga nu. Matt och Trey har en plattform och en möjlighet, men de pissar bort den. De lever kvar i någon slags idé om att de rebellar, men frågan är om ens de vet mot vad. När jag ser den senaste säsongerna av serien, och när jag spelar The Fractured But Whole, så känns det mest som att jag tittar på två rika, vita gubbar som sparkar in öppna dörrar och slåss för att upprätthålla status quo.
