Av alla modiga affärsbeslut som tagits genom tiderna, måste beslutet att släppa Super Lucky’s Tale inom två veckor från det att Super Mario Odyssey släpptes vara uppe i topp tio. Det kanske var dumt, och med kanske menar jag absolut och definitivt, men man måste ändå imponeras av stenarna på personen som tog beslutet. Bara idén att släppa uppföljaren till ett plattformsspel som av en skribent beskrevs som “just not remarkable”, en åsikt som ganska mycket speglade konsensus, i direkt anslutning med det kanske största spelsläppet i genren på tio år är bara… magnifikt.
Jag är en blomma som äter dig, en helt unik idé som inget spel haft innan.
En sak som inte med gott samvete kan sägas vara magnifik är Super Lucky´s Tale.
Den beskrivning som bäst sammanfattar Super Lucky´s Tale är troligtvis “ett plattformsspel”. För det är definitivt det. Tveklöst. Det är så jävla mycket ett plattformsspel. Det är så att man måste tänka att utvecklingens ledord har varit “vadå utanför boxen? Vad menar du? Det finns ingenting utanför boxen. Boxen är allt. Vem är det som pratade om utsidan? Jens? Skicka in Jens till mitt kontor”.
I spelet följer man vad jag bara kan anta är en förrymd fling-maskot på hans resa genom alla världar som refuserades under utveckligen av Spyro The Dragon. Allting ser ut och låter precis som 3D-spelen du brukade älska, men ändrat bara tillräckligt mycket för att inte få problem med upphovsrätten. Det är off brand-Banjo Kazooie, Fun Light-versionen av en Disneyfilm, barnkanalen-tecknat inköpt från en fabrik någonstans i baltikum. Det är I Can’t Believe This Isn’t utvecklat av Naughty Dog någonstans runt 2001. Det är som att ens mamma hyrt The Illusionist trots att du var väldigt tydligt med att du ville se The Prestige.
Maskar som också är bönder, det… är det en… det är en grej va? En idé?
Jag kan fortsätta hela dagen.
Jag vill vara tydlig med att Super Luck´s Tale inte är dåligt. Det har inte tillräckligt mycket karaktär för att vara riktigt dåligt. Det är inte riktigt bra heller, av ungefär samma anledning. Det är både harmlöst och uddlöst. Jag hade absolut inget problem med att spela det, det är färgglatt, ganska enkelt och inte utan en helt okej idé här och var. Men jag är heller aldrig jättesugen på att fortsätta spela, det finns ingenting som lockar mig tillbaka.
Det här spelet har definitivt en målgrupp: folk i en ålder som aldrig hört talas om något av plattformsspelen jag nämnde tidigare. Som kommer lockas av de klara färgerna och de skojiga-men-intetsägande karaktärerna, som inte kommer känna igen alla saker i spelet som är karbonkopierade från bättre spel, och som kommer vara okej med att kontrollen inte alltid är helt 100. Barn, helt enkelt.
Så här glada är vi när ingen anklagar oss för att vara icke-originella!
Så om du är en förälder till ett barn under åtta år och din enda konsol är en Xbox One, då är det här utan tvekan ett spel att ha i åtanke. Är du extremt svältfödd på plattformsspel och inte har möjlighet att skaffa Super Mario Oddyssey (eller är lika konstig som jag och inte är intresserad av det), så finns det ett argument att göra för att spelet är för dig också. Men om du inte faller i just de två kategorierna, så skulle du nog ha en bättre kväll om du spelade ett bättre plattformsspel. Eller tittade på The Prestige.
