Att vara kvinna i spelvärlden är någonting som aldrig har varit en lätt sak för mig. Om en inte nedvärderas och ses som någon som inte kan prestera lika bra som resterande lagmedlemmar så fylls istället tystnade med glåpord, mordhot eller sexuella trakasserier. Det tas för givet att jag är värdelös, så fort jag visar vem jag egentligen är.

Jag har varit en tv-spelare i 20 år ungefär, och har aldrig fått känna mig som 100 procent ”en i gänget”. Jag har aldrig fått vara en gamer, utan alltid en ”gamergirl”, aka den sämre versionen av grundordet. Att förändra detta, är någonting som jag personligen jobbat hårt för i större delen av mitt videospelande liv, och visst har jag sett framsteg, men de är få, och små. Somliga dagar tappar en hoppet, och ger upp för en stund. Men somliga dagar, dagar som förra helgen, tänds den där lilla gnistan av hopp i mig till en stor jävla eld.

Dreamhack var något som jag aldrig har besökt tidigare. Det var något jag som ”gamergirl” alltid har varit lite rädd för, jag har fått höra att jag inte borde åka dit, att jag borde ”bespara mig själv den upplevelsen”. I år bestämde jag mig för att jag inte skulle lyssna på de där personerna längre utan göra det jag alltid velat, besöka världens största LAN-party. Så jag hämtade upp min vän Felicia, som även hon är ”Gamergirl” (om än en nyfrälst sådan) och så begav vi oss till LANens Mekka, Jönköping.

Mina förväntningar på Dreamhack Winter 2017 var inte speciellt höga, jag förväntade mig att se en hope manliga gamers sitta och spela videospel tillsammans. En ganska rimlig förväntning, kan jag tycka. Men när jag väl kom in på Elmia i Jönköping så är det första som möter mig, en grupp med unga tjejer som ska in på LANet och spela, och jag får genast här mer hopp om vad Dreamhack kommer att ge mig under dagen.

Väl inne på festivalområdet möts jag av tonåriga Matildas absoluta dröm
Väl inne på festivalområdet möts jag av tonåriga Matildas absoluta dröm. Ett enormt rum, med galet många människor som spelar dataspel… tillsammans! Och inte nog med detta så kände jag mig för första gången någonsin inte som ”the odd one out”, jag var inte den enda tjejen och jag fick inte några sneda blickar för att jag inte tillhörde könet av majoriteten i rummet. Runt omkring mig satt det tjejer, i alla åldrar, och spelade, precis som vem som helst. Jag påstår inte att tjejerna var många, men de var där och deras närvaro var en självklarhet, inte ett undantag.

Då vi promenerar omkring bland de olika montrarna som finns på festivalen så slår det oss plötsligt att vi inte gått förbi speciellt många skärmar med ett manligt ansikte på, utan på näst intill alla streamande skärmar omkring oss fanns det en kvinna. Minns ni den lilla gnistan jag talade om ovan? Här i denna sekund är det inte längre en gnista, det är en full blown eldsvåda.

Med detta så fick jag samma känsla i själen som när jag såg Wonder Woman på bio för första gången i somras. Tänk att små flickor idag, får se kvinnor på det här sättet, som en självklarhet. De kommer inte behöva komma ut ifrån en biosalong gråtandes när de är 27 år gamla för att de för första gången i sitt liv kände sig väl representerade i en biofilm om hjältar. Detsamma gäller Dreamhack. Det värmer i min själ att min vän Felicia, som precis har börjat sin resa i spelvärlden, får bilden av att kvinnor SKA vara här. Att de hör hemma precis just här, mitt ibland alla andra. Att det inte är underligt eller ovanligt att som kvinna komma in på ett LAN-party och inte känna sig ensammast i världen i ett hav av män.

 

Vi må inte vara jätte många, men visst fan blir vi fler. <3

 

Alla bilder nedan är tagna av min vän och tillika fotograf Felicia Kyrling.