Igår kom det avsnitt av Svamppod som vi på redaktionen hatar men som våra lyssnare älskar. Vi syftar givetvis på GOTY-avsnittet, där vi svampar skall enas om vilket som var det bästa spelet det gångna året. Om du mot förmodan inte orkar lyssna på oss när vi tjafsar så har vi sammanställt vår gemensamma topplista i textformat.
Här har ni den, Svamprikets officiella topp-10:
Då en franchise rör sig så långt från sina rötter som Resident Evil gjorde, framför allt i sin sjätte del, är det lätt att tappa hoppet. När Kojima och Del Toro visade oss genrens framtid tolkade jag och många med mig Resident Evil 7 som en trött härmapa. Vi hade fel. Där PT försvann utan ett ljud blev vi handhålla tillbaka till rötterna av Resident Evil, för att där få vår hand avhuggen mitt i ett rått och brutalt men ändå välbekant kaos. Hur Capcom lyckas få mig att känna mig hemma men ändå vilsen är en otrolig bedrift. Årets bästa skräckspel visar att det finns hopp efter PT.
av Tobbe
Persona5 är spelet jag verkligen hade behövt som ängslig, missförstådd tonåring, men som jag även uppskattar in i minsta detalj som vuxen. Spelutvecklarna Atlus lyckas även med konststycket att ta ett gäng highschool-stereotyper (den blonda bimbon, elevrådsordföranden och den punkiga skolkaren för att nämna några) och ge dem både värme och djup. Ryuji, Ann, Makoto och resten av gänget går från att vara stela spelkaraktärer, till att snabbt kännas som mina kompisar, som jag verkligen värnar och bryr mig om. I sann jrpg-manér sträcker sig spelet långt över 100 timmar, men för första gången sedan Final Fantasy VII sitter jag och grämer mig vid 80-någonting timmar över att spelet snart är slut.
av Siri
År 2013 höll Heavy Rain-regissören David Cage i en föreläsning som han kallade ”The Peter Pan Syndrome: The Industry That Refused to Grow Up”. Och även om han antagligen tror att han har gjort ett skitbra jobb för att uppfostra tv-spelsindustrin de senaste fyra åren har han inte lyckats skapa något som ens kommer i närheten av Hellblade. Även fast spelets försök att undervisa om mental ohälsa emellanåt är spelets största problem har det en inställning till ämnet som känns så mycket ”vuxnare” än i något AAA-spel jag någonsin spelat.
av Pim
Ett spel som får dig att känna att det inte är ditt fel när du dör gör något fel. Går du bet i Cuphead kan du enbart klandra dig själv, det är bara att plocka upp sugröret och försöka igen. Om utmaningen är det som får dig att stanna så är det utseendet som drar in dig. Retroflörtande får en helt ny innebörd när det ser ut som att du spelar en Betty Boop-kortfilm. Men när estetiken från 30-talet möter spel från 80-talet får du inte glömma en sak: att dö är inte att misslyckas, det är bara en bit på vägen till framgång.
av Tobbe
Döden har hängt över familjen Finch som en hök, och nu är det bara en familjemedlem kvar. Men döden är inte bara grå och hemsk, i What Remains of Edith Finch. Under timmarna det tar att bevittna varje familjemedlems livsöde finns det förvånansvärt många stunder som är rent ut sagt vackra och hoppfulla. Döden må vara slutet för dig, men din berättelse kommer alltid finnas kvar. På ett eller annat sätt.
av Pim
Super Mario Odyssey är utan tvekan det ultimata Mario-spelet. Jag vet inte om jag är villig att påstå att det är det bästa, men absolut det ultimata. Att spela Odyssey är som att lyssna på Sgt. Pepper’s Hearts Club Band samtidigt som en ser den förlängda version av The Abyss. Det vill säga, perfektion.
av Ludde
Med så vackra scenerier att naturromantikern Caspar David Friedriech muttrar förnöjsamt från sin grav och en riktigt episk sci-fi-berättelse så har Guerilla Games, som tidigare framför allt mest är kända för fps-serien Killzone, lyckats att skapa ett spel som aldrig får mig att sluta gapa av förundran. Att de dessutom lyckas med konststycket att logiskt motivera varför du går runt och skjuter robotdinosaurier i en post-apokalyptisk framtid, utan att det känns vare sig krystat eller långsökt, förtjänar i sig en eloge!
av Siri
Få spel i år har fått mig att tänka och häpna så mycket som Nier: Automata. Har det bäst gameplay? Nej. Snyggast grafik? Absolut inte. Bäst musik? Troligtvis! Men det är i sitt berättande och de teman det tar upp som Nier verkligen får glänsa. Posthumanism, existentialism och knullande robotar – Nier: Automata har allt!
Om detta är spelet som ger Yoko Taro en blank check à la Kojima kommer jag att hänga på låset när hans nästa spel släpps.
av Niklas
År 2017 har inte bara varit ett bra spelår, utan även ett till synes viktigt sådant. Medan vissa spel revolutionerat och fulländat sina genrer, så har andra titlar näst intill skapat nya. Playerunknown’s Battlegrounds kanske inte gav upphov till Battle Royal som genre, men har om inte annat populariserat den på ett sätt som möjligtvis kommer eka i historien som något definierande för den här generationen. Varje gång jag når topp 10 i Playerunknown’s Battlegrounds hamnar jag i samma magiska sinnesstämning som när jag mötte en sista boss i min barndom – shit just got real. Och det tillståndet har inget annat spel försatt mig i under mitt vuxna liv.
av Tommy
När man ska förklara vad det är som gör att The Legend of Zelda: Breath of the Wild är årets absolut bästa spel är det svårt att veta var man ska börja. Fingertoppskänslan med vilket varenda beslut, smått som stort, är taget gör att man kan peka på nästan varje detalj som en avgörande anledning till spelets storhet.
Men det som verkligen får Breath of the Wild att sticka ut från mängden, inte bara i år utan genom alla tider, är känslan. Känslan med stort K. Känslan av att hela världen är ett äventyr. Känslan av att vilja se vad som finns runt varje krök, i varje grotta, på varje bergstopp. Känslan av sann, barnslig upptäckarglädje. En känsla som The Legend of Zelda: Breath of the Wild fångar kanske bättre är något annat spel, någonsin.
av Linus
Om ni undrar över vilka spel som Jesper, Matilda och Peter anser vara de bästa under 2017, kan ni läsa det nedan, då vi här har samlat redaktionens personliga topp 5.
 Anders1 Super Mario Odyssey 2 FIFA 18 3 Tekken 7 4 Playerunknown´s Battlegrounds 5 Golf Story |
Ludde  The Legend Of Zelda: Breath of the Wild 1 Super Mario Odyssey 2 Doki Doki Literature Club 3 Resident Evil 7 4 Playerunkown’s Battlegrounds 5 |
 Siri1 Persona 5 2 Horizon: Zero Dawn 3 Nier: Automata 4 What Remains of Edith Finch 5 Doki Doki Literature Club |
Tobbe What Remains of Edith Finch 1 Resident Evil 7 2 Cuphead 3 The Legend Of Zelda: Breath of the Wild 4 Observer 5 |
 Tommy1 The Legend of Zelda: Breath of the Wild 2 Hellblade: Senua’s Sacrifice 3 Doki Doki Literature Club 4 The First Tree 5 What Remains of Edith Finch |
Peter  Super Mario Odyssey 1 Playerunknown´s Battlegrounds 2 Horizon: Zero Dawn 3 The Legend of Zelda: Breath of the Wild 4 Wolfenstein 2: The New Colossus 5 |
 Glenn1 The Legend of Zelda: Breath of the Wild 2 Horizon: Zero Dawn 3 Super Mario Odyssey 4 Playerunknown’s Battlegrounds 5 Doki Doki Literature Club |
Linus  The Legend of Zelda: Breath of the Wild 1 What Remains of Edith Finch 2 Horizon: Zero Dawn 3 Wolfenstein 2: The New Colossus 4 Tacoma 5 |
 Niklas 1 The Legend of Zelda: Breath of the Wild 2 Nier: Automata 3 Playerunknown’s Battlegrounds 4 Super Mario Odyssey 5 Wolfenstein 2: The New Colossuss |
Jesper  Wolfenstein 2: The New Colossus 1 Injustice 2 2 Tekken 7 3 Snipperclips 4 Cuphead 5 |
 Matilda 1 What Remains of Edith Finch 2 Life is Strange: Before the Storm 3 Playerunknown’s Battlegrounds 4 Assassin’s Creed: Origins 5 Doki Doki Literature Club |
Pim  The Legend of Zelda: Breath of the Wild 1 Hellblade: Senua’s Sacrifice 2 Nier: Automata 3 Persona 5 4 Resident Evil 7 5 |
Det är inte bara Svamprikets redaktion som har förälskat sig i den magiska världen i Breath Of The Wild. Det var en promenadseger för Nintendos storslagna äventyr när våra lyssnare och läsare fick rösta fram sitt egna GOTY 2017.
[poll id=”14″]
Nå? Har vi rätt eller är vi helt fel ute? Vad var ditt personliga GOTY 2017?
