Den sexkantiga spelrutan är vänd, mot mig stirrar en Deathclaw. Jag räknar lite kvickt ut att jag tål tre träffar från besten och att jag också behöver tre träffar för att döda den. Med mig har jag det perfekta vapnet, för varje träff på monstrets armar får jag vända en annan tärning till att träffa likadant. Det är ett tungt tärningskast, men långt ifrån omöjligt…

Jag älskar brädspelet Fallout, men jag tycker också ganska illa om det. För varje snygg lösning finns en dum mekanik. För varje genomtänkt småsak finns ett hål i spelupplägget. Jag hade verkligen hoppats på att kunna skriva ett 100% positivt kärleksbrev, men tyvärr är spelet ofta jättedumt. Fast smart.

Reglerna är relativt enkla, samla mer inflytande än dina motspelare för att bli den coolaste kisen i ödemarken. Lös uppdrag, döda kryp, monster och rövare samt shoppa slut på dina surt förvärvade kapsyler.

Uppdragsmekaniken fungerar ungefär som en gammal äventyrsbok från 80-talet, olika handligar promtar dig att dra fram numrerade kort som berättar storyn för spelarna.

”Pappa Jens-Henrik har bakat en sockerkaka”

  1. Säg åt honom att hans  torra kaka är en skam och att Birgitta Rasmusson borde ge honom en lavett.
  2. Ät kakan och le snällt.

De olika valen kommer föra handlingen åt olika håll och påverka vilka uppdrag som adderas till högarna med slumpmässiga händelser. Ingen spelomgång kommer alltså vara den andra lik.

Som inledningen kanske förklarade så är min relation till spelet lågt ifrån odelat positiv, det finns massor av roliga, smarta och snygga saker med spelet, men samtidigt finns det korkade, tråkiga och störiga spelmoment.

Positivt

Det känns verkligen som Fallout. Jag har aldrig spelat ett brädspel som så innerligt handlar om upptäckarglädje, om att se vad som finns bakom nästa Questmarkör. Uppdragsmekaniken är underbar, att se handligen värkas fram av gruppen människor som spelar är inget annat än spelmagi.

Faktionernas roll i ödemarken är en ständig kraft att räkna med, i de fyra olika scenarierna byts faktionerna ut mellan åtta olika klassiska Fallout-sällskap. Att få spöa på Brotherhood of Steel känns alltid toppen.

 

Mindre bra

Gruppdynamiken blir jättemärklig då alla jobbar mot sina egna mål, men samtidigt delar på alla uppdrag. Första delen av en Questlinje kan utförs av en spelare på ett visst sätt, medan nästkommande uppdrag kan brölas igenom av någon annan. Detta skapar märkliga situationer där samma bomb kan ha exploderat på olika ställen, men med samma folk runt omkring. Mekaniken förtar lite av det annars så rollspels-influerade spelet.

Jag vet inte om en mer kooperativ lösning hade varit bättre dock, för det hade i sin tur förstört det slumpmässiga i att alla jobbar mot sitt eget mål. Om alla samarbetade och kunde diskutera vilken den ”bästa” lösningen var hade det gjort att leken med uppdrag och händelser rullades igenom för snabbt och mycket av spelets omspelningsvärde hade varit borta.

En Ghoul som inte kan drabbas av strålsjuka? Sign me up!

Fan. Jag gillar ändå Fallout The Board Game. Spelomgångarna hittills har varit spännande, intressanta och inte riktigt som något spel jag spelat tidigare, och är det något jag uppskattar så är det saker som inte riktigt känns som något annat. Narrativ i brädspel, det är inte varje dag det händer.

…Tärningarna slår mot bordet. Sex träffar. På mig.