Jag tänker få det här överstökat på en gång. Så här ligger det till. Bayonetta 1 och 2 är de bästa actionspelen som har producerats. Så är det bara! Efter att ha spelet Bayonetta för tredje gången och Bayonetta 2 en andra gång råder det ingen tvekan om att det blir inte bättre än så här när det kommer till actionspel!
Men det har har tagit tid för mig att inse detta. När jag för första gången bekantade mig med Bayonetta, på Xbox 360, ska jag i ärlighetens namn säga att jag hade stora problem med att uppskatta det. Det kändes för övermäktigt och alldeles för svårt. Jag hängde inte med i vad som hände på skärmen. Det var bara kaos. Ett kaos som förvisso såg riktigt häftigt ut, men som allt som oftast ledde till ond bråd död. Vilket ledde till att jag la ner mitt förhållande med Bayonetta och hon blev förpassad till lådan med svåra-spel-jag-aldrig-kommer-bemästra.
Den här gången var jag mer förberedd. Jag visste vad jag skulle mötas av. Detta gjorde att upplevelsen inte alls blev lika omtumlande. Men den var minst lika häftigt. Men med den skillnaden att jag inte dog hela tiden. Faktum var att jag vissa stunder kände att jag hade kontroll på Bayonetta och att alla änglar och demoner, när de fick smaka på mina pistoler, gjorde det på grund av att jag spelade spelet som det skall spelas och inte på grund av att jag hade tur och råkade få in en dödsbringande kombo. Jag kände mig lite som Neo när han inser att han kan kung fu. Min relation med Bayonetta slutade inte lika kyligt denna gången. Den här gången skildes vi åt som vänner och hon hamnade i lådan med spel-jag-gillar-men-kanske-är-lite för-dålig-för-att-till-fullo-uppskatta.
Kaos! Underbara kaos!
Nu har Bayonetta alltså för en tredje gång kommit in i mitt liv. På fredag släpps nämligen de båda spelen till Nintendo Switch. Som ni säkert redan har förstått är det verkligen tredje gången gillt som gäller för min och umbra-häxans realtion. Jösses vad de båda spelen har vuxit nu, när jag återigen har spelat dem. Nu sitter kombinationerna, jag tar mig tiden att studera mina fiender, hamrar inte på knapparna i panik utan varje tryck från min tumme är planerad. Jag har nu till 100 procent förstått vad Platinum Games vill att jag som spelare gör med Bayonetta. Det betyder absolut inte att jag bemästrat det, men när jag väl får in en slagkombo som gör att mina fiender på skärmen förgörs i ett moln av blod, känner jag mig så rackarns häftig att hälften vore nog.
Har du ännu inte bekantat dig med Bayonetta är det dags att du gör något åt det. Enligt mig finns det inget actionspel som kan mäta sig med det Platinum Games hittar på i dessa spel. Det är episka fighter och helt vansinniga bossfighter som får Dantes äventyr i Devil May Cry att framstå som söndagsutflykter. Ena stunden står jag öga mot öga med ett tiotal änglar som vill slita mig i bitar för att i nästa stund möta ett vidunder som får kolosserna i ett nyligen återgivet spel till Playstation att se ut som dvärgkaniner.
Den här gången hamnar inte Bayonetta i någon låda. Den här gången får hon en hedersplats i min hylla med spel-som-bäst-ingen-protest.
