1963 fick vi se när Steve McQueen rymde från ett tyskt fångläger i The Great Escape. 1979 fick vi se hur det gick till när Clint Eastwood tog sig ut från ett berömt fängelse beläget på en ö i Escape From Alcatraz. 1993 fick vi se hur Harrison Ford rymde från lagens långa arm för att hitta mannen som mördat hans fru (ett mord han blir oskyldigt dömd för). Året efter, 1994, fick vi vara med när Tim Robbins kryper genom bajs för att komma till friheten i The Shawshank Redemption.
Nu är det 2018 och det har återigen blivit dags för oss att få uppleva en utbrytarfilm. Eller ja, i detta fall är det ett spel. Ett spel vid namn A Way Out. Att jämföra detta med filmerna ovan är inte helt fel. A Way Out är nämligen ett av de bästa spelen jag någonsin har spelat när det kommer till spel som vill vara mer än bara ett spel. David Cage borde titta på hur Fares behandlar spelmediet, så kanske hans spel skulle kunna bli mer mänskliga istället för att vara ostiga, för helvete vad välregisserat A Way Out är. Varje scen, varje vinkel är så genomtänkt. Helt sömlöst går spelet från en cutscene till gameplay. Detta är precis vad jag önskar av en interaktiv filmupplevelse. Samtidigt som jag spelar ett riktigt bra spel sitter jag och tittar på en spännande fängelsefilm.
Som de flesta av er säkert redan vet är A Way Out ett coop-spel och i den sortens spel är det extremt viktigt att själva samspelet funkar. I A Way Out är det extra viktigt då hela upplevelsen står och faller med samspelet. Vilket Fares verkligen har tänkt på. När en spelar A Way Out så är känslan den att en spelar en karaktär i en film. Med små enkla grepp får Fares mig och min medspelare att tro att vi verkligen gör de saker som händer på skärmen på riktigt. Upplägget gör att vi behöver prata med varandra precis som om vi vore där i fängelsecellerna. Visst pratar en med varandra om en kör match i Overwatch eller skjuter locusts i Gears Of War. Men där har jag då aldrig känt att jag är en Winston eller en Marcus Fenix. I Way Out är jag verkligen en Leo eller en Vincent och jag känner att jag verkligen behöver samarbeta med min fängelsekamrat.
Spelet är väldigt linjärt men samtidigt känns det på något sätt otroligt öppet. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag upplever det som så, men tror att det beror på (återigen) att det är så otroligt välregisserat.
I inledningen av denna text nämnde jag ett gäng filmer och det är nog inte en omöjlighet att Josef Fares har haft flera av dem i bakhuvudet under utvecklingen av detta spel. Vissa spelmoment kunde jag gissa mig till innan de hände, baserat på vad jag sett i filmerna ovan. Detta tycker jag är bevis nog för att Fares verkligen förstår hur en skall gå tillväga för att göra ett spel mer filmiskt men för den skull inte låta det som gör ett spel till just ett spel gå förlorat. A Way Out är utan tvekan en av de bästa filmerna jag någonsin har spelat.
P.S Glöm inte bort att vi imorgon, fredag, tänker streama spelet på vår Twitch-kanal. D.S
Hur spelet berättas är väldigt bra måste jag säga men jag hade gärna sett mer gameplay fast ändå inte. Gubbarna rör sig väldigt styltigt och hackigt och det är svårt att få den där smidiga känslan som i Tomb raider eller Uncharted. Vissa saker i fängelset var riktigt bra som när man kommer till vissa ställen där man behöver ett visst verktyg så går man direkt till den scenen när man införskaffade detta för att sedan direkt vara tillbaka där man var igen. I andra spel hade man fått klättra tillbaka, vänta på en ny dag, gått till jobbet och fixat prylen för att sedan göra om samma procedur igen och detta bara för att spelet ska bli längre. Sen att det bara kostar under 300 spänn och att den man spelar med inte behöver köpa spelet är riktigt guld.
Bra jobbat Hazelight.