Med jämna mellanrum dyker spel upp i sociala medier under tiden de utvecklas. Oftast beror det på att de sticker ut rent estetiskt – att det har en unik grafisk stil som går att snappa upp ur ett evigt scrollande Twitterflöde. Wartile från danska Playwood Project är precis ett sådant spel. Det klarade inte sitt mål på Kickstarter, men bilderna och gifarna på dioramaspelbräden med vikingapjäser på fortsatte att fladdra omkring på nätet och etsade sig fast i mitt minne. När Ludde sedan frågade vem på redaktionen som var sugen på att kika på Wartile kom bilderna upp i mitt huvud igen – och hoppade på vikingaskeppet.
Wartile ser fantastiskt ut på sina ställen.
Ska bli gött med ett riktigt snyggt turordningsbaserat strategispel tänkte jag. Fel. Wartile ser ut som, fungerar som, och borde vara, ett turordningsbaserat spel – men icke. Pjäser flyttas på brädet, attackerar och får stryk i realtid – samtidigt som du måste hantera spelkorten som är såväl dina egna som karaktärernas förmågor. Till din hjälp har du åtminstone en slow motion-knapp och en pausknapp som patchats in efter spelarnas högljudda önskemål – men det hela blir med tre spelarpjäser, dubbelt så många fiendepjäser och två handfullar förmågekort på skärmen väldigt rörigt.
Det är mycket som måste hanteras i realtid.
Inte heller uppdragstrukturen är det någon reda med. Jag hade hoppats på fängslande berättelser om vikingar och nordisk mytologi mellan sammanhängande uppdrag på de vackra dioramaspelplanerna. Istället får jag vad som generöst kan beskrivas som en liten stämningstext i början och slutet av varje uppdrag som väljs från en karta. Dessa förväntas dessitp, spelas om flera gånger på allt svårare svårighetsgrader för att tjäna mer guld, erfarenhet och föremål till pjäserna.
Uppdrag, enheter och utrustning väljs på ett stort bord.
Det är inte det att Wartile är ett dåligt spel. Det är bara inte vad jag, eller gissningsvis någon, hoppades på. Det är förvirrande, oengagerat och fullt av missad potential. Men det är åtminstone ganska fint att titta på, och det är ju alltid något. Typ.
