Vi på Svampriket är väldigt med i tiden. Vi dabbade. Vi spann fidgets. Och vi håller så klart stenkoll på alla de senaste hashtagsen. Så när vi såg att det fanns en hashtag specifikt kopplad till spel, där personer postade bilder på fyra spel som varit viktiga i deras liv, var vi ju bara tvungna att hoppa på.

Så här kommer några av redaktionens fyra formativa spel, vackert sammansatta i kollage och med kortare beskrivningar.

Ingen plattform kommer ens kunna får nästan samma ställning i mitt hjärta som Playstation 2 har. Det är konsolen som formade mig som spelare. Vilket så klart speglas av i mina val. Det är tre av de i mina ögon mest essentiella spelen till den konsolen. Plus Halo. Gotta have that Halo.

Jak & Daxter är antagligen spelet som på riktigt väckte min kärlek till spelmediet. Och det kommer för alltid vara måttstocken jag mäter 3D-plattformsspel mot.

Sly 2 är kanske det bästa plattformsspelet på Playstation 2 (ja, Anders, jag erkänner). Alla planeter stod i linje när Sucker Punch satte samman sitt morgontecknat-doftande heist-äventyr.

Innan Kingdom Hearts blev det överväxta clusterfuck det är idag, och innan jag gav mig in i mitt vansinnesprojekt, så var det bara ett småkonstigt JRPG med Disney-karaktärer. Och lillparveln Linus var förälskad.

Halo var bins knän när det kom, så när en kompis skaffade den där konstiga nya konsolen Xbox satte vi oss direkt med brutalstora handkontroller i våra chipsflottiga pojkfingrar hade vi vår första riktiga co-op-upplevelse. En upplevelse som fortfarande idag är svårslagen.

Jag är gammal! Okej!  Är faktiskt fullt rimligt att ha med ett spel som Ice Climber om en är en gubbe. 

Det finns en orsak till att jag har tatuerat in orden ”a man chooses, al slave obeys” på min handled. Den orsaken är Bioshock.

Ice Climber var första, alldeles egna tv-spel. 19 mars 1987, det var då mitt liv som tvspelsnörd började.

Så här ligger det till. The Legend Of Zelda A Link To The Past är tidernas bästa tvspel. Ni som inte tycker det, har fel. Punkt!

Marios första äventyr i 3D, Super Mario 64, är och förblir mitt starkaste och bästa Mario-minne.

Jag gillar spel som har förmågan att berätta en historia. Det speglas i alla de spelen jag har valt, där berättelsen har berört mig på olika vis.

För mig representerar Aloy i Horizon: Zero Dawn framtiden för kvinnliga spelprotagonister. Framtiden ser med andra ord mycket ljus ut.

The Longest Journey: Dreamfall är ett av de första spelen jag kom över, där jag kunde spegla mig i huvudpersonen på ett sätt som jag aldrig kunnat innan. Inte enbart för att Zoë är kvinna, men för att hon tillåts ha alla känslouttryck på samma gång: storsint som småsint, elak som snäll, smart som korkad.

Precis som Horizon: Zero Dawn, representerar Fran Bow nya tider. Nya tider för peka-och-klicka-spel, nya tider för mobilspel och nya tider i hur man porträtterar psykisk ohälsa.

HK-47. Star Wars: Knights of the Old Republic Behöver ingen mer förklaring.

Som en utpräglad “kultursnobb” så blir jag ofta ifrågasatt när det kommer till spel, inte ska väl en vuxen, kunnig människa som jag hålla på med det där våldsglorifierande och hjärnavtrubbande larvet? Så mina fyra spel är samtliga valda för att de en gång slagit an något hos mig och fått mig att tänka: “Det här skulle jag kunna visa för alla de som tvivlat!”.

Om än snudd på ospelbart idag så bevisade Grim Fandango redan för tjugo år sedan att spel kan ha en unik setting, vara gripande och framförallt förbaskat roliga.

Du kan nog sätta vem som helst framför Little Big Planet och se ett leende smyga sig fram över deras ansikten. Det här var ett spel för alla som sprudlade av en tillåtande och vänlig skaparglädje.

Revanchlustan i mig väcks inte bara när spel visar upp nya, oväntade sidor, den kan även göra det när spel överträffar ett annat medium i något de trodde att de gjorde bäst. Som när Leviathan i Mass Effect äter upp allt vad vi trodde att rymdäventyr i galaxer långt, långt borta innebar.

Även vi som älskar spel har ofta väldigt tydliga idéer om vad spel kan och inte kan göra, och vilka historier som inte kan berättas via ett spel eftersom de då riskerar att bli “gåsimulatorer”. Så kommer ett spel som What Remains of Edith Finch och visar oss att vi inte har en jävla aning om någonting

Fyra spel och fyra eror. Detta är spel som lämnat djupa spår på oftast bra sätt.

Tie Fighter är det bästa Star Wars-spel som gjorts till dags dato. Lika bra nu som när en var 12.

Jag har haft tusentals oförglömliga timmar i Quake 2s fragdimma.

Det är som ett helt liv en levde där i World of Warcrafts Azeroth. Nästan 10 år.

Det finns inga ord för Red Dead Redemption. Ni som vet vet.

Det är inte jätteofta som jag spenderar fler timmar än nödvändigt på ett spel, eller ens vill göra det. Men då och då kommer ett spel som jag antingen inte kan sluta spela eller sluta tänka på. Ofta i kombination.

Jag kommer aldrig kunna bestämma mig. Aldrig. Är det Bloodborne som är bäst eller är det Dark Souls? Egentligen kvittar det. Jag har spenderat över hundra timmar med Bloodborne och det är det enda spelet jag fortsatte att spela om fem(!) gånger på raken. Yarnham, hur hemskt det än må vara, är en stad jag har svårt för att lämna.

När jag växte upp var jag all about spel med många skjutvapen och gärna några elaka aliens att tillintetgöra med innan nämnda skjutvapen. Rez ändrade på det och visade att spel kunde vara så mycket mer, att tv-skärmen kunde fyllas med något så mycket vackrare, mer ovanligt och spännande än pipan på en futuristiskt sci-fi-puffra.

Med det sagt var stunderna med det Halo 3 några av de absolut bästa jag hade med min Xbox 360. Inte nog med att det var slutet på den gröna mästerchefens episka rymdfight (eller vad vi trodde var slutet), det var dessutom en sandlåda där en kunde skapa egna banor, egna spellägen och orsaka Halo-baserat multiplayerkaos ända in i evigheten.

Kan ett soundtrack vara anledning nog att spela ett spel? Ja. Ja! Ja för guds skull! Så in i heeelvete ja! Jag menar, Guild Wars: Factions är bra och så där men jebus kriskus vad Jeremy Soules soundtrack höjer upplevelsen till ett äventyr utan dess like. Det var många år sedan jag besökte kontinenten Cantha, men jag kan fortfarande inte sluta tänka på den.

Spelen som skapat mig, ellervasaru? Jag jobbat med ledord: Först, störst, otippat och sen en återkomst.

Super Mario Kart var mitt första TV-spel, det första spelet jag spelade hemma i källaren, sen dess är jag fast.

A Link to the Past är ett tråkigt svar, javisst men… om Super Mario Kart var först, så var (och ÄR) A Link to the Past störst. Jag återkommer år efter år till denna pärla.

Jag har inte alltid varit en PC-spelare, men en tidig kärlek till moderns statligt subventionerade ”datta” var Backpacker.

Red Dead Redemtion är spelet som fick mig att uppskatta annat än Nintendo, spelet som puttade mig från att bara spela, till att vilja göra något mer av mitt spelande.