Det här med barn va. Folk kan skimra, gulla och blåljuga bäst de vill, bäbisar är fan skittråkiga. Hey, inget emot bäbisar egentligen, nånstans måste en få börja såklart. Men när vuxna börjar tala om hur fina och mysiga barnets första månader var så bör alla tänkande människor fundera både en och två gånger på sannings- och lustgashalten.

Okej, att ha en liten människa sovande i sin famn är vääääldigt mysigt, en stund. Sen börjar i alla fall min tristess komma smygande, men lägger en ner bäbisen riskeras både skrik och gråt. Vad göra?

Min lösning har varit att spela spel på datorn, med barnet liggande på bröstet över ena armen och andra handen på datormusen. Perfekt balans mellan mysig sovande bäbis och dattaspel, därför vill jag nu presentera några av mina favoritspel i genren ”spelas med endast en arm”.

 

Självklarheten – Hearthstone

Om du hänger kring Svampriket ibland, så kommer det inte som någon chock. Men att göra denna lista utan att nämna Hearthstone vore bara märkligt. Jag tänker dock inte skriva några hyllmeter här, är du nyfiken finns en relativt ny Svampriket <3-pod på ämnet. Hearthstone är spelet jag, utan tvekan, spelat flest timmar av. Jag älskar det, kanske inte förbehållslöst, men bra jävla mycket.

 

Fult, men underbart – Slay the Spire

Slay the Spire kom från ingenstans och tog mig med storm, det är också ett kortbaserat spel, men inte alls i samma genre som Heartstone. Det är närmare ett rougelike än ett klassiskt kortspel. Du startar med tio kort på hand och bygger upp din lek med hjälp av slumpmässiga kort du får välja bland när du spöar monster på väg mot slutbossen. Slumpmässigheten är dock  alltid välavvägd, jag känner för det mesta att det går att vinna, även när jag får dåliga kort. Det är bara jag som måste spela bättre.

 

Långa ben – Samorost

Jag hade helt missat att Samorost 3 hade släppts, och jag har inte hunnit spela det än, till stor del för att jag bestämt mig för att spela om ettan och tvåan först. Spelen är… otroliga. Visst, ettan är vad det är, ett flashspel i webbrowsern. Men det är likväl vackert och stämningsfullt och håller minst lika bra idag som det gjorde för 15 år sedan. Underbart är kort som skalden menar.

 

Nyhetens behag – Into the Breach

Här skulle jag vilja lägga in FTL, ett av mina absoluta favoritspel, men det kan jag tyvärr inte göra med gott samvete. FTL kräver kortkommandon, på paddan löstes det med en pausmekanik, men på PC krävs det att du använder tangenter för att snabbt skicka ut order till din besättning. Into the Breach, däremot, är en helt annan historia. Borta är all hets och stress, nåja, all tidsmässig stress i alla fall i och med spelets turordningsbas. Kvar finns nerv och ilska över klantiga drag. Tre mechs, ett litet rutnät och en aldrig sinande ström av elakningar som vill äta upp mänskligheten. Så kan en enkelt beskriva Into The Breach.

Poetisk ironi – Prison Architect 

Att fullständigt hänge sig åt sin så kuvade kapitalist-persona är ovanligt, i alla fall för mig. Men Prison Architect gör just det, jag stuvar in fler och fler fångar i mitt illa byggda kyffe till fängelse och ser kosingen rulla in. Jag skiter i överjävliga vakter och låter fångarna shanka varandra i duschen. Jag gör cellerna så små jag får och skruvar ner tiden de får äta, allt för att tjäna några extra dollar. Och vad tjänar jag på allt detta? Ingenting, för snart har jag kört fängelset i botten och fångarna rymmer. Jag är en kass fängelsedirektör, men jag har väldigt roligt under tiden. Det är konstigt det där, att en så fruktansvärd idé som att tjäna pengar på att hålla folk inspärrade på så lite yta som möjligt, kan vara så skoj.