Det kommer en tid i de flesta recensenters liv då hen tvingas inse att det inte längre finns oändligt med timmar att lägga på ett givet spel. Själv nådde jag den punkten för ungefär sex veckor sedan i och med nedkomsten av mitt första barn. Jag har sedan dess kommit till insikt att snabbhet inte kommer att vara min största styrka när det kommer till spelkritik. Tur då att Svampriket aldrig haft som ambition att vara först – utan bäst.

Idag, när den här texten skrivs, släpps det hajpade japanska rollspelet Octopath Traveler och det som skulle varit en fullödig recension blir istället mina intryck av spelets första 12 timmar.

”Jag ska rädda världen!”, sa alla rollspelshjältar någonsin.

Såvida du inte bott under en sten har knappast missat den senaste tidens hajp kring Octopath Traveler – spelet som ser ut som om det utvecklats i ett alternativt universum där japanska rollspel aldrig fullt ut tog steget från 2D till 3D. För mig som håller Final Fantasy 6 som bäst i serien är pixelsprites kombinerat med 3D-miljöer med pixliga texturer helt magiskt. Tilt shift-effekten med sitt korta skärpedjup och de moderna ljuseffekterna gör att Octopath Traveler inte liknar något jag tidigare sett.

Om du som jag ägnade stora delar av dina tonår åt att spela japanska rollspel i SNES-emulatorer kommer du känna igen det inledande upplägget från Seiken Densetsu 3 – eller Secret of Mana 2 i engelsk fandubbning. Spelet kretsar kring åtta karaktärer (”octo”, du vet) vars öden flätas samman under spelets gång. Men det är du själv som väljer vilken du vill ska vara huvudkaraktär och den du börjar med. När klarat dennes första kapitel letar du upp nästa, och nästa, och nästa.

Gigantiska boss-sprites är en grej.

Men här upphör likheterna med Secret of Mana 2. Striderna är turordningsbaserade på klassiskt JRPG-manér, med skillnaden att du varje omgång får ett battle point som vid rätt tillfälle kan spenderas för att kunna göra extra attacker. Den vackra pixelgrafiken följer med även här, med partikeleffekter och jättestora bossar som imponerar. Återigen – gammalt möter nytt.

Karaktärsgalleriet är brett, men klassiskt. Här finns den noble riddaren som letar efter sin försvunne vän från förr, den kaxige tjuven som tas på bar gärning och tvingas stjäla artefakter åt en adelsman – och den unga prästinnan som besöker tempel världen över för att genomgå heliga riter för familjens skull. Samtliga spelbara karaktärer är röstskådespelade i viktiga scener – med en verkshöjd som varierar så stort att man ofta blir glad att det går snabbt att byta från engelska till japanska röster.

Om du hittar fiendens svagheter kan du göra extra skada – och få dem att missa en runda.

Vilka du väljer att ha i din grupp om fyra påverkar dock inte bara i striderna. Varje karaktär har en så kallad patch action som går att använda på personer du möter i världen. Till exempel kan tjuven stjäla saker från bybor, apotekaren kan prata med dem för att få ledtrådar till var hemliga föremål finns, och jägaren kan provocera fram strider med dem för att tjäna erfarenhetspoäng. Path actions gör utforskandet av världen mycket mer intressant än i vanliga fall, även om nämnda värld åtminstone hittills saknar en stor karta att springa runt på.

Octopath Traveler har verkligen inte bråttom att komma igång, som brukligt i japanska rollspel. På mina drygt 12 timmar har jag plockat upp samtliga spelbara karaktärer, men inte riktigt kommit in i själva huvudberättelsen. Det är även här mina största tveksamheter med spelet ligger. Att spelet flirtar med den gamla skolans rollspel är uppenbart inte bara i grafiken, utan även i storyn. Det jag sett hittills är ganska slätstruket och knappast något berättartekniskt mästerverk. Förhoppningsvis blir det bättre när väl storyn puttrar på.

”Jag ska rädda världen!”, sa alla rollspelshjältar någonsin.

Hur som helst så är Octopath Traveler tillräckligt fint att se och höra på – och kul att faktiskt spela – för att väga upp för det inledningsvis svaga berättandet. Jag är ständigt sugen på att fortsätta, och blickar trånande efter min Switch så fort jag inte har möjlighet att spela. I mitt nya liv lär det ta månader att spela klart – men jag har inga planer på att sluta nu.