Eller, Vad får man egentligen sno häromkring?

Innan jag börjar tala om Holedown, det spel som recensionen faktiskt ska handla om, så måsta jag första kratta lite i manegen. Det hela börjar med en tweet som skrevs av Martin Jonasson, grundare av enmanna-spelstudion Grapefrukt och skapare av Holedown.

I tweeten jämför Martin sitt spel, ”Twofold Inc.” med Rifter Games breakoutinspirerade ”One More Brick”. Och visst håller jag med, färgpalett, estetik, till och med den lilla gulliga robotmedhjälparen känns lyfta från Twofold, som släpptes ungefär ett år tidigare. Och det sticker nästan ännu värre i ögonen om man också ser till Martins tidigare spel, Rymdkapsel.

Rymdkapsel är och förblir nog det bästa jag spelat på min mobiltelefon.

Det finns en tydlig känsla i det grafiska som jag till 100 procent förknippar med Martins spel. Jag kan verkligen förstå tweeten, det märks hur mycket tid och kärlek som är nedlagda i både Twofold och Rymdkapsel, och att få det så tydligt plagierat måste kännas märkligt.

Till pudelns kärna. Vi bläddrar i kalendern nästan ett år framåt. Grapefrukt står inför ett nytt spelsläpp, Holedown. Pepp som jag är så struntar jag i vad jag sett av pressinformation om spelet, jag tänker inte bilda mig några åsikter förrän jag spelat. Men mina föraningar visades vara väldigt nära sanningen. Holedown är, spelmekaniskt sett, näst intill identiskt med tidigare nämnda One More Brick. Kasta iväg bollar, träffa formerna på skärmen lika många gånger som siffran på dem och kom därigenom längre upp (eller ner) i banan.

 

One More Brick:

 

Holedown:

 

Så vad vill jag säga med detta då? I ärlighetens namn vet jag inte. Holedown är ett bra spel, som till skillnad från One More Brick har såväl fokus som riktning och mål. Framförallt baseras Holedowninte på att få in pengar genom mikrotransaktioner, vilket jag ser som en stor anledning att hellre spela det. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att något skaver. Är det bara min kunskap om den där tweeten som gör att Holedown luktar lite unket av agg? Att det finns en känsla av ”Snor ni från mig så kan väl jag sno från er”?

Skillnaden på plagiaten är dock uppenbar. Martin har tagit en spelmekanik som One More Brick var långt ifrån först med, medan Rifter Games har tagit något som fullkomligt var Martins, hans konstnärliga touch. Det är lätt att argumentera för att det Rifter gjort är värre, men jag kan inte låta bli att fundera över vad vi missar. Holedown, hur välbyggt kompetent det än må vara, känns väldigt oinspirerat. Både Rymdkapsel och Twofold Inc är två av de bästa spelen jag har spelat på min telefon. Vad hade vi fått om Martin struntat i att backa i någon annans fotspår och istället återigen försökt skapa något nytt?

Holedown är ändå, til syvende og sidst, ett kul spel. Det passar utmärkt mobilt eftersom spelsessionerna kan vara precis så korta du vill, även om risken är stor att du blir kvar i spelet lite för länge då ”bara en boll till”-syndromet drabbar åtminstone mig.

Målet med att spelet är att ta sig ner till ”kärnan” på de olika barnorna och på vägen samla kristaller som används for att uppgradera dina förmågor med exempelvis fler bollar. Och det kräver ändå en del av sin spelare, det går inte att bara kasta iväg bollarna och hoppas på det bästa, du måste planera dina kast. När detta börjar sitta tappar spelet dock tyvärr en del, det saknas variation och när jag klarat tre av spelets fem banor undrar jag om det inte borde finnas något mer att göra, fler funktioner eller kanske powerups? Men jag fortsätter spela, för det är ändå rätt mysigt där nere i planetens djup, musiken klingar vackert och tiden rinner snabbt iväg.

Jag kanske är lite hård i den här texten, allt kan inte alltid vara nyskapande och banbrytande och spelmekaniker är väl mer eller mindre en gemensam pool som alla spelskapare simmar i. Att folk slåss, skjuter eller bygger med klossar är alla spelmekaniker som är gamla som gatan, ändå används de om och om igen. Men jag kan inte sticka under stolen med att Holedown oavsett sina kvalitéer är en besvikelse, kanske en av de största jag upplevt när det kommer till mobilt spelande.

—

Efter publicering fick jag svar från Martin, så här ser han på mina frågor:

”Det är en intressant parallell. Min frustration kring One More Brick är att de direkt plockat färgpaletten från twofold inc. utan minsta justering. Tänk pipetten i Photoshop. De kunde lätt ha justerat färgerna för att få sin egna lilla snurr på dem, men det har de inte gjort.
Jag är inte säker på tidslinjen när det gäller den här typen av bollstudsarspel, men så vitt jag begriper är spelet BBTAN ett av de första, ett annat populärt är Ketchapps Ballz. Var One More Brick faller i ordningen vågar jag inte säga.

Hursomhelst stammar Holedown solklart från samma släkte, men jag har också omsorgsfullt sett till att sätta min egen spinn på saker och ting. Den största skillnaden rent spelmekaniskt är de rundade hörnen. Det kan kännas som en liten detalj, men gör oerhört stor skillnad i hur spelaren lägger upp sina strategier från ögonblick till ögonblick.
Sen tillkommer de separata nivåerna, annorlunda blocktyper, uppgraderingar och så vidare.

Sammanfattningsvis så tycker jag det är helt okej att låna element av spelmekanik och sätta samman dem på nya sätt. Inget spel existerar i ett vakuum. Att lyfta en hel färg palett däremot, är mer ett tecken på lathet.”