Ärkebiskopen i Washingtons torped med tuffa skuggkrafter, demonbesatt vicesheriff i Berlin – eller ett mentalt instabilt supergeni i en fiktiv megastad. Listan över karaktärer jag i min ungdom spelat i White Wolfs rollspel Vampire: The Masquerade – såväl lajv som till bords – kan göras lång. Minst lika mycket Vampire har franska Dontnod spelat under utvecklingen av Vampyr.

Studion gjorde för något år sedan succé med det Telltale-doftande äventyret Life is Strange, men gjorde innan dess actionspelet Remember Me. Vampyr beskrivs bäst som en blandning av de två – lika delar slagsmål och djuplodande konversationer med dramatiska karaktärer.

Att beskriva London i Vampyr som misär är knappast en överdrift

I mellankrigstidens London – där spanska sjukan härjar för fullt – vaknar den berömde doktor Jonathan Reid upp i en massgrav och upptäcker rätt snart att han under oklara omständigheter blivit vampyr. Till råga på allt råkar han i sin blodtörst attackera sin egen syster, som är och letar efter sin försvunne bror. En alltigenom dålig dag för den gode doktorn, som dock kan trösta sig med en hel uppsjö tuffa vampyrförmågor och ett helt nytt liv i ett odött alternativt samhälle.

Striderna – inte så roliga, ens med tuffa vampyrkrafter.

Vampyr är som sagt uppdelat i två ganska distinkta delar. Den första – striderna – vinner man knappast några priser för. Ett i grunden rätt dåligt hackande med närstridsvapen i klassisk actionrollspelsstil lättas upp av sidovapen i form av pistoler och träpålar (vampyrer, du vet) och övernaturliga förmågor som Reid spenderar sitt nyvunna vampyrblod för att använda.

Men där Vampyr faktiskt blir intressant på riktigt är i den andra delen. Spelets London är indelat i en handfull stadsdelar, var och en med ett gäng utbroderade karaktärer med egna motiv, bakgrundshistorier och relationer till de andra karaktärerna. Reid kan genom konversationerna med dessa låsa upp sidouppdrag, få reda på ny information om de andra karaktärerna – och få reda på om de drabbats av någon sjukdom den gode doktorn kan tänkas ha ett botemedel för.

Mötena med Londons invånare är desto roligare.

Att se till att Londons invånare är friska och krya är nämligen viktigt då det ökar antalet erfarenhetspoäng Reid får om han skulle bestämma sig för att suga dem torra på blod. Detta avslutar av förklarliga skäl karaktären i frågas relation till Reid – och alla andra för den delen – men gör det möjligt att låsa upp fler förmågor och uppgraderingar. Hur välmående befolkningen i ett område är påverkar även saker som uppdrag och hur försäljares utbud och priser ser ut – och om folk blir allt för sjuka kollapsar stadsdelen totalt och fylls av blodtörstiga vampyrer och andra fiender. Det är en sorts märklig blandning mellan moderna äventyrsspel och Middle-Earth: Shadow of Mordors Nemesis-system – som faktiskt funkar.

Äta eller ätas. Det är frågan, som även påverkar spelets svårighetsgrad.

Svårighetsgraden är alltså föränderlig, och det är upp till spelaren hur lätt eller svårt hen vill ha spelet. Undertecknad klarade sig undan med att bara avsluta en karaktärs liv (han var en rövhatt ändå). Det var svårt, men kändes rätt då det är karaktärerna som gör Vampyr unikt och till något mer än ett dussinspel. De, och berättelsen i stort, är välskrivna och är mer än tillräckligt för att kämpa sig igenom tråkiga – och i mitt fall svåra – strider. Jag vill hela tiden veta mer om detta märkliga spel även om det inte särskilt ofta ser mer än ganska okej ut rent grafiskt.

Den märkliga blandningen av spelstilar gör det svårt att definitivt säga om Vampyr är ett bra spel eller ej. Den som prioriterar tajt kontroll och varierande och väl avvägda strider har inte jättemycket här att hämta. Men får välskrivna karaktärer och en tät vampyrstämning det att pirra i magen – ja då är Vampyr desto mer intressant.