Sommaren är över oss. För om åren var detta en period då det inte släpptes så mycket spel och en kunde passa på att beta av sin backlogg med spel en inte hunnit med eller kanske till och med spendera dagarna utomhus i solen. Nu är det inte riktigt som så. Det känns som att det släpps lika mycket spel, varje vecka, alla veckor om året nu för tiden. Detta är absolut inget negativt. Särskilt inte om spelen släpps på Nintendo Switch, då en faktiskt kan spendera tid utomhus, samtidigt som en njuter av ett spel.
Detta är något som jag har gjort de senaste veckorna. Jösses vad min Switch har gått varm. Inte mindre än sex spel har jag haft fullt upp med och dessa tänkte jag nu lite kort recensera och förhoppningsvis är det något av dessa spel som fångar ditt intresse och som kan vara ditt sällskap i hängmattan.
Vi börjar med två indiespel, Dream Alone och The Mooseman. Båda spelen vill på sitt egna sätt vara ett nytt Limbo/Inside. Det är iallafall den känslan jag får när jag spelar dem. Båda spelen använder sig även av att den som spelar kan växla mellan två världar när en spelar, så att saker och ting i världen en befinner sig i ändras eller kan manipuleras. Av dessa två titlar är det The Mooseman som lyckas bäst när det kommer till hur de spelas. Dream Alone vill så gärna även vara ett svårt plattformsspel, men gör det på fel sätt. Det blir istället en trial and error-fest utan dess like, vilket en sån som jag inte uppskattar. Då uppskattar jag det lugna tempot i The Mooseman mycket mer. Det är så pass lugnt att det stundtals nästan blir meditativt. När det gäller presentation så är det Dream Alone som drar det längsta strået. Jag gillar verkligen hur det ser ut. Synd att det inte är så kul att spela.
Men några spel var kul att spela när de kom var Crash Bandicoot och Wolfenstein II: The New Colossus. Dessa två titlar har båda alldeles nyligen nu även landat på Switch. Det kommer kanske inte som en chock att det fortfarande roligt att spela dessa spel. Switch-portningen av Crash Bandicoot-trilogin är verkligen toppen. Jag har i ärlighetens namn roligare nu med det än vad jag hade på mitt Playstation för si så där 20 år sedan.
Switch-versionen av Wolfenstein II är inte riktigt lika lyckad. Det ser helt okej ut, absolut, men vissa scener i spelet ser ut som, ursäkta uttrycket, skit. Men detta är tack och lov inget som syns när en skjuter nazister till höger och vänster när det kommer till gameplay. Då funkar det precis lika bra som DOOM på Switch gjorde förra året. Precis som med DOOM tycker jag att det är smått fantastiskt att jag kan få uppleva sån här tuff och tätt action bärbart.
För några veckor sedan släpptes Mario Tennis Aces. Ett spel jag peppat massor inför. Jag gillar Mario-spel och jag gillar tennis-spel, så detta är en bra kombo. Tyvärr blev det inte så där jättebra som jag hade hoppats på. Eller, det är inte riktigt hela sanningen. Det är verkligen jättekul att spela detta mot en vän i en soffa. Äventyrsläget är småmysigt och storyn är så medveten om att den är jättedum så den bjuder på en hel del skratt.
Problemet jag har med Mario Tennis Aces är att det är ännu ett sånt där spel som gör att jag blir påmind om att jag är så otroligt dålig på tvspel. För när jag går online för att spela, så slutar det alltid med gråt och ilska, för ALLA andra är så jävla mycket bättre än mig. Så ignorera vad jag skrev ovan. Mario Tennis Aces är ett riktigt kul spel. Om en är bra på tvspel, vill säga.
Vilket är då det sjätte Switch-spelet som har underhållit mig i sommarvärmen? Jo, det är
inget mindre än Captain Toad Treasure Tracker, som imorgon fredag, släpps till Switch. Vilket jag hoppas kommer innebära att fler personer än jag och Tommy kommer upptäcka detta så otroligt underhållande/mysiga/gulliga/kluriga/smarta/söta/roliga spel. Jag älskar Captain Toad! Det här spelet är så förbaskat bra! Det är utan tvekan ett av de bästa spelen som kom till Wii U och att Nintendo nu är så snälla (nåja såklart vill de tjäna pengar) att de släpper det till Switch är underbart! Om Captain Toad var 5/5 när det kom till Wii U är det nu på på Switch 6/5. Alla, precis alla, måste spela!