Marvel’s Spider-Man (PS4)

En spindelman, en spindelman, gör allt som en spindel kan.
Han spinner nät, stort som smått.
En riktig hjälte i vått och torrt.
Se där, här kommer Spidermääään.

Ovan har ni min alldeles egna översättning av ”Spindelmannen-sången” (som även Ramones gjort en version på) som jag sjöng med barnen när jag höll i samlingen under mina år som förskollärare. Oklart varför jag vill delge er detta men tror det är ett desperat försök från mig att få till en inledning på min recension av Marvel’s Spider-Man som släpps exklusivt på Playstation 4, nu på fredag.

För att underlätta skrivandet av denna recension har jag faktiskt spelat detta spel, från början till slut. Det är nämligen något jag har lärt mig under mina år som spelskribent, att det underlättar ens recensionsskrivande om en har spelat ett spel. Och spelat detta spel, det har jag. I skrivandes stund har jag, enligt vad spelet själv säger, klarat av 84 procent av det. Eftertexterna har rullat så huvudstoryn är färdig, men jag känner att det fortfarande finns saker för den vänlige grannen Spindelmannen att styra upp i New York. Men kanske viktigast av allt: även jag känner att jag vill tillbringa mer tid där. De lite mer än 20 timmar jag hittills spenderat svingandes bland höghusen är inte tillräckligt.

Under de inledande timmarna med väggkryparen så trodde jag inte att detta skulle bli ett spel jag kommer vilja hundraprocenta. Jag hade roligt, absolut, men inte mer än så. Det var roligt gameplay. Fightingen var skoj, att svinga sig var skoj och Spider-Man i sig var skoj. Vill passa på att säga att röstskådespelaren som gör rösten till Spider-Man, Yuri Lowenthal, är helt fenomenal. Detta är utan tvekan en av de bästa röstskådespelarinsatser i ett spel på länge.

Men som sagt, till en början var spelet skoj. Varken mer eller mindre. Men sen händer något. Plötsligt visar det

sig att det inte bara handlar om att svinga sig omkring i en öppen värld och bekämpa brott. Utan gameplay och storyn visar sig båda handla om så mycket mer. Ibland är det ett drama om relationsproblem. Vi får känna av hur jobbigt det kan vara för en ung kille som Peter Parker (ja, vi får spela som honom), att inte ha ett jobb med stadig inkomst och vi får även känna på hur det är för folk i Peters/Spider-Mans närhet hur jobbigt det kan vara att älska någon med ett sådant ansvar.

Jag skulle vilja påstå att om det inte vore för den otroligt välskrivna storyn så hade det här spelet inte blivit mer än ”bara” ett kul spel för stunden. Ingen av de filmer om den unge Peter Parker och hans alter ego har har kommit upp i samma klass när det kommer till en story som tar tag i en. Det bästa med historien är att det inte är någon ursprungsstory, utan när spelet drar igång så är ”your friendly neighborhood Spider-Man” redan ett välkänt och älskat tillskott till staden New York. Ja, förutom då det kommer till skurkarna i spelet samt J Jonah Jameson, såklart. Trots det att karaktärer redan är etablerade så finns det utrymme för dem att utvecklas. Det är nästan som så att berättelsen i Marvel’s Spider-Man drabbade mig lika hårt som berättelserna i Bioshock, Alan Wake och Braid.

Nu när ni har förstått att storyn är smått fantastisk och otroligt välskriven så är det då dags att redogöra för gameplay. Har nämnt ovan att det till en början var skoj, men även detta får sig en rejäl utveckling under resans gång. Actiondelarna är i stort sett rakt av en kopia på hur Läderlappen slåss och härjar i Rocksteadys Arkham-serie. Men jag skulle vilja påstå att det fightingsystemet funkar ännu bättre på Spindelmannen. När en väl får till det, vilket ibland inte är så lätt, så är det smått magiskt att se på hur Spindelmannen plockar ut ett gäng på huliganer. Till en början var det dock mest panikartat när det blev fight. Men ju längre in i spelet och stridssystemet jag kom och ju fler förmågor och combos jag låste upp, desto bättre blev jag på att hantera en nätskjutande superhjälte. Just nätet är verkligen din bästa vän, när det kommer till att ta sig an badguys. Jag fullkomligt älskar det och har som mål att alltid avsluta en fight med någon slags nätattack, på grund av att det ser så rackarns ballt ut.

Apropå att se ut, herrejösses vad spelet ser ut. Det vill säga bra. Nu har jag spelat det på en vanlig Playstation 4 och på en sådan får vissa scener mig att tappa hakan, så jag kan anta att det är löjligt snyggt på en Pro. Marvel’s Spider-Man har helt klart de snyggaste ansiktsporer jag någonsin sett i ett spel.

Finns det då inget negativt att säga om detta spel, undrar du nu? Egentligen inte, men ibland kan det kännas aningens repetitivt, särskilt om en får för sig att fokusera på de saker som finns att göra i staden som inte har med huvudstoryn att göra. Men om en ser till att göra sidogrejer på väg mellan de olika huvuduppdragen blir det en lagom balans, och då blir det aldrig trist. Är du en sådan som hatar quicktime-events så ska du veta att det är en hel del sådana, men inte så pass att en lackar ur. Bör även nämna att det inte är något lätt spel. Du ska inte tro att det bara är att buttonmasha sig igenom fighterna. Tajming är allt och ibland krävs det enormt tålamod för att ta sig an vissa passager.

Om Svampriket vore en sådan spelsajt som ger sifferbetyg skulle Marvel’s Spider-Man utan tvekan kamma hem 9/10. Med en otroligt välskriven, story, ett roligt och varierat gameplay, maffiga bossfighter och förbannat mycket fanservice har Insomniac gjort det ultimata superhjälteäventyret som ingen bör missa.