Mycket går att säga om den evigt återberättade berättelsen om själar och svärd. Men ordet som summerar den här serien av fightingspel allra bäst är antagligen ”förvirrad”. Inför Soul Calibur V bestämde plötsligt Bandai Namco att nästan hela karaktärsgalleriet skulle ersättas. Året därpå släpptes free-to-play-spelet Lost Swords, som möttes med urusla betyg. Och så har vi Soul Calibur VI, som startar om hela seriens historia och som ganska tydligt gömmer flera av sina klassiska karaktärer bakom framtida betalväggar.
Tira, såld separat
Fightingspel är ju, tyvärr, väldigt enkla att anpassa efter nuvarande industritrender. Gillar folk att skapa och klä sina egna karaktärer? Implementera mikrotransaktioner! Har serien en stor bunt med karaktärer som fans har en nostalgisk koppling till? Sälj dem separat! Soul Calibur VI är förvisso inte det värsta exemplet, men det känns allt annat än schysst eller smidigt av Bandai Namco att endast ge bort den klassiska fightern Tira som en förhandsbokningsbonus när jag, innan spelet officiellt hade släppts, kunde slåss mot henne i spelets arkadläge. Vill du spela som Tira måste du, med andra ord, betala för något som redan finns på skivan.
Det är väldigt enkelt att bli avtänd med den infon i hand, men Soul Calibur VI är åtminstone extremt roligt att spela. Jag skulle till och med gå så långt och säga att Soul Calibur VI är ett av de bästa spelen i serien, tillsammans med Soul Calibur II.
Svinsnyggt äre också!
Om du kommer att hålla med om det beror nog helt och hållet på hur snabb du förväntar dig, och framför allt vill, att din Soul Calibur-upplevelse ska vara. De föregående spelen i serien blev kända för hur schyssta de var mot spelare som inte kunde några avancerade attackkombinationer. Det gick att hamra fram ett slagkraftigt anfall med en enda knapp, men om en ville göra riktigt coola grejer var en tvungen att öva. När jag startade Soul Calibur VI för första gången, däremot, var jag först övertygad om att jag hade råkat aktivera någon slags autopilotinställning. Attacker flyger åt höger och vänster, eldsvådor och blixtar susar förbi i ett fyrverkeri av svärdshugg och sparkar. Det tar en stund att vänja sig, men så småningom klickar det. Och med ens blir känslan, för att citera Askungen, ”alldeles, alldeles underbar!”.
Så mycket kan hända under en strid i Soul Calibur VI, och på så många olika sätt. Du har en superattackmätare som du kan förbruka så fort den fyllts på, eller vänta tills den fylls på ännu mer och fullkomligt överväldiga din motståndare. När mätaren är fylld kan du antingen satsa allt på en enda hård attack, som du kanske missar, eller förstärka dig själv under en begränsad tid. Medan du väntar på att mätaren laddas upp kan du vända striden med en eller annan reversal edge, ett slags sten-sax-påse-system där den som trycker bäst får in några extra slag på sin motståndare. Spelar någon defensivt och blockar för mycket kommer delar av hens rustning så småningom gå sönder, vilket logiskt nog gör att de tar mer skada när du anfaller. Det vill säga om du inte har sönder en bit av din motståndares rustningen nästan ögonblickligen med en vältajmad lethal hit.
Det är ett fantastiskt jävla kaos, där vad som helst kan gå rätt eller fel nästan när som helst. En kan absolut sakna hur Soul Calibur brukade kännas. Men hur det är idag känns så rätt på så många vis.
Gör din egen karaktär!
Till och med Bandai Namcos beslut att reboota serien känns även det relativt rimligt när en hoppar in i Soul Chronicle-läget. Här spelar du små utspridda delar av en längre story, berättade från alla de olika karaktärernas perspektiv. Tröttnar du på det kan du istället spela Libra of Souls, som är samma berättelse fast med en huvudrollsinnehavare du skapar, och själv får avgöra om hen ska sukta mer efter det onda svärdet Soul Edge, eller det goda svärdet Soul Calibur.
Storyn i Soul Calibur-serien kanske inte är… ja… bra, på det traditionella sättet. Men här har Bandai Namco åtminstone försökt ge sin publik lite översikt. Du har faktiskt möjligheten att lära känna din favoritkaraktär, och hur tråkiga de stillbildsbaserade mellansekvenserna än må vara är de här enormt mycket bättre storylägen än det Bandai Namco gjorde en sån stor grej av inför Tekken 7.
En röst som en bakfull och sur ängel!
Och en kan ju naturligtvis inte prata om Soul Calibur VI utan att prata om gästkaraktären, Geralt of Rivia. Jag har inte spelat mer än några timmar av The Witcher 3, men till och med jag kan erkänna hur klockrent det här tillskottet är. Inte nog med att han är en av de mest underhållande karaktärerna att spela som, hans röst (eller snarare röstskådespelaren Doug Cockles röst) är den huvudsakliga anledningen till att jag inte har förmått mig att gå in i options-menyn och byta ut dem engelska röstskådespelarna mot dem japanska.
Vilket gör allt det här så trist när en blir påmind om allt det där med karaktärer en måste betala för och det extremt underhållande men begränsade möjligheten att skapa egna karaktärer. Det är lite som att se sitt favoritband live och inse att en har stått i en maffig hög med hundbajs hela konserten. Barfota. Men fan vilken bra konsert det var. Och den där sångaren med det vita skägget var jävligt snygg också.
