Cyanide Studio är inte ett namn som inger särskilt mycket förtroende, så länge du inte är ett fan av att stirra på vaggande cyklistrumpor i Tour de France-spelen. Eller om du är en av få som genuint tycker om Styx. Men chansen är antagligen större att du aldrig hört talas om Styx, och antagligen har du inte spelat något av studions Game of Thrones-spel heller. Det är okej, du behöver verkligen inte göra det.

Med dessa meriter var det oroande och kanske mest förbryllande att Cyanide var studion som fick rättigheterna till att göra nästa officiella Call of Cthulhu-spel. Men, tro det eller ej, Call of Cthulhu är inte så pjåkigt trots allt. Åtminstone är det en godkänd inkörsport för de nyfikna. Som ett nytt och fräscht Lovecraft-spel däremot…

Ett Cyanide-spel som känns påkostat!

Den största skillnaden mellan Cyanides spel och Dark Corners of the Earth från år 2005 är att Dark Corners baserades på H.P. Lovecraft-berättelsen The Shadow Over Innsmouth, medan Call of Cthulhu baserades på ett rollspel. Tänk Dungeons and Dragons, fast med fler tentakler. Det är en väldigt spännande utgångspunkt, att kunna dela ett Lovecraftiskt skräckäventyr tillsammans med vänner. Att gemensamt fatta beslut och rulla tärningar för att förhoppningsvis överleva de häpnadsväckande varelserna Lovecraft kokat ihop. Synd bara att Cyanides Call of Cthulhu inte alls är som rollspelet det tydligen var menat att baseras på.

En av de kanske viktigaste aspekterna av det gamla rollspelet, samspelet med de andra deltagarna, finns inte någonstans i Call of Cthulhu. Det här är bara din historia, eller mer specifikt den avdankade detektiven Edward Pierce historia. Och det är en historia som varenda en som har spelat, läst eller sätt en Lovecraft-berättelse tidigare kommer att känna igen ögonblickligen. Vilket inte nödvändigtvis gör spelet sämre, åtminstone inte om du aldrig upplevt ett Lovecraft-verk förut, men det belyser det betydligt nyare och mer spännande Lovecraft-spelet Call of Cthulhu kunde ha varit.

Edward Pierce – din standardprotagonist

När jag skriver detta har jag nått det nionde kapitlet i spelet. Jag vet inte om det är långt in eller om jag bara har suttit och krafsat på ytan, och jag kommer antagligen inte ta reda på svaret. Det är orättvist, jag vet, för många av spelets mysterier och hur väl de skrivits kan jag inte prata om utan att ha sett helheten. Men att ta sig till slutet är en kamp. Inte en svårighetsgradsbaserad kamp, men en tålamodsbaserad kamp. Jag vet att det jag spelat har varit ett helt godkänt hantverk, jag vet att spelet stundvis gör genuint kusliga och bra saker med källmaterialet, men allt känns så ytligt. Så gjort. Det är alltid en fiskeby, alltid en man som har problem med spriten och sömnen, alltid den hemlighetsfulla kulten. Lovecraft skrev många fler berättelser än dem om staden Innsmouth och monstret Cthulhu, ändå är det alltid hit vi kommer.

Om och om igen.

Eternal Darkness var ett spännande Lovecraft-spel för att det inte bara lånade mytologin från Lovecraft, men även short-story-formatet han byggde hela sin karriär med. Bloodborne var ett spännande Lovecraft-spel för att det lånade teman från Lovecraft, men utspelade sig i en värld där du hade medlen att inte bara fly men också kämpa tillbaka mot de vansinnesframkallande monstren. Call of Cthulhu har inget sådant utstickande särmärke. Det är ett ganska standard rollspel med Lovecraft-inslag, och inte jättemycket mer. Och det är inte dåligt. Men det är svårt att inte önska mer.