Hemvändar-spel finns det gott om. Berättelsen om den där utbölingen, som inte riktigt passar in i det inskränkta samhället man en gång växte upp i, men som trots det återvänder. En del förändrad och en del densamma. Life is Strange och Night in the Woods är två exempel på spel med den tematiken. Men få spel skruvar den berättelsen så långt som det ryska spelet Pathologic 2.

Du spelar Artemy Burakh, en kirurg som åker tillbaka till sin hemstad efter sex-sju år i studier, för att mötas upp med din far Isidor Burakh. Men innan du ens hunnit sätta din fot i stan inser du snart att det är något gruvligt fel. Kanske är det fel på världen, kanske ligger felet i ditt eget huvud.

Pathologic 2 är ett spel som du skoningslöst kastas in i, och som till stor del bygger på segmenterade möten med mystiska människor och varelser. Redan vid genomgången landar spelet någonstans mellan de feberdrömmiga gatorna i Fjodor Dostojevskijs Idioten och den-där-sköna-estet-snubben i gymnasiet som envisades med att prata om just Dostojevskijs Idioten.

Som ett exempel: Du lär dig att hantera ditt lager och byteshandel genom att byta hjärta med en man som tillhör något slags urfolk. Du går in i ditt inventory, och vips! Ett hjärta utbytt till ett annat. Det är ett fint exempel på hur det går att tänka nytt när det kommer till en relativt enkel handling. Men det föregår i sin tur av den mest tröttsamma stridsmekanik jag någonsin stött på, där du halvhjärtat (pun intended!) vevar och blockar mot densamma.

Det blir taffligt och utan någon större poäng än att du ”bör” ha med stridsmekanik. Det blir ett märkligt uppvisande i dåligt självförtroende från Ice Pick Lodge. Den första versionen av Pathologic vann trots allt ”Most Non-Standard Game” under Russian Game Developers Conference, vilket borde gett dem en knuff i riktningen ”var konstigare, tänk annorlunda, hoppa tramset”. Och striderna är, minst sagt, trams.

Någonting ytterligare som man borde sett över  är överlevnads-segmentet. Du har ett flertal olika kategorier du måste hålla koll på, bland annat immunitet (det vill säga att inte dö av den pest som härjar i staden) och stamina (som försämras om du inte dricker). Och hunger-mätaren, som är ett kapitel för sig.

För den pest som sprider sig i din hemstad är ingenting i jämförelse med hur fort Artemy Burakh måste hitta mat för att inte svälta ihjäl. Jag skämtar inte när jag säger att han kan äta en hel måltid bestående av både kött och potatis, för att ha hungermätaren nere på hälften efter en halv dag. Han är en väldigt hungrig man. Dessutom sänks mätaren varje gång han dör. Det hela landar därför i någon slags ond cirkel där man till stora delar av speltiden jagar efter mat. Mat som knappast finns i överflöd och självklart är placerade i pestsmittade hem.

Och om det inte hade varit så irriterande, hade det kunnat vara intressant. I rysk historia har hungersnöd och svältår ett helt eget kapitel. Speciellt under 1900-talet. Pathologic 2 hade kunnat vara ett sätt att visa på hur svält påverkar hela generationers relation till mat.

”Minns de som svälter!”, rysk poster från 1921.

För att sätta det i perspektiv: 1916-17 var det vintersvält i Ryssland.  Mellan 1921 och 1922 var den så kallade ”ryska svälten” som tog livet av cirka fem miljoner människor i Volga och områdena runt Uralbergen. Folk blev kannibaler. 1932-1933 var Holodomor-svälten i nuvarande Ukraina. En till tre miljoner människor döda.

1941-44, svält under krigsåren. Cirka en miljon personer beräknades ha dött av hunger, köld eller bomber. Enbart i Leningrad alltså. Och just ja, sedan så drabbades landet av torka igen 1946… Ni förstår nog vilken bild jag försöker förmedla här. Den senaste svälten i Ryssland var inte på 1800-talet. Den var 1992.

Så att en rysk spelstudio gör ett överlevnadsspel är därför intressant utifrån helt andra aspekter än om, säg, en svensk motsvarighet skulle släppas på marknaden. Flera generationer har stor respekt inför tillgången till mat och övriga varor nödvändiga för överlevnad. Det påverkar en människa i grunden.

Men i Pathologic 2 blir det inte intressant. Det blir, som sagt, irriterande. Det av den enkla anledningen att det tar tid och energi från en intressant historia i en intressant värld. Jag vill veta mer om min hemliga tvillingsyster, om mordet på min far och den halvnakna kvinnan som håller skallen av en bock mitt i stan. Miljöerna i Pathologic 2 är vackra, annorlunda och spännande. Karaktärerna är mystiska, fulla med syrlig rysk sarkasm och med spännande dialogval.

Till Pathologic 2:s försvar, så skulle spelet från början inte vara fristående. Den är istället tänkt att vara en reboot av det första spelet, Pathologic, som släpptes 2005. Spelet har alltid haft en trogen följarskara och fick genom en kickstarter-kampanj lyckades bekosta upprustningen.

Efter ett tag tyckte spelstudion dock att förändringarna blivit så stora att man ansåg att det var ett eget spel. Därvid la de till siffran ”2” efter titeln, lite så där i sista stund. Tyvärr skapar det förväntningar hos mig som spelare att spelet ska vara av 2019-års kvalité och inte, ja, 2005. Möjligtvis att de förlorar mer i förväntningar, än om de helt enkelt hade haft kvar spelet som en reboot.

Och tyvärr tar inte den vetskapen bort irritationen över att studion helt enkelt hade kunnat skala bort och renodlat överlevnadssegmenten, snarare än att haka sig fast vid en gammal rostig maskin. Pathologic 2 är på många sätt ett fantastiskt, märkligt och lite mysigt flumfilosofiskt spel som jag vill älska. Ja, jag vill verkligen det, men får inte, för jag måste hitta någon som jag kan byta till mig en möglig ost ifrån istället. Och till slut landar min egen Stamina-mätare på noll.