Death Stranding · Släpps: 8 november 2019 · Format: Playstation 4 (på PC nästa år) · Utvecklare: Kojima Productions · Åldersrekommendation: 18 år
1994. Sverige tog VM-brons, Green Day släppte Dookie och jag började på mellanstadiet. Det var även senaste gången den legendariske spelskaparen Hideo Kojima stod som författare, designer och regissör för ett spel som inte har Metal Gear i titeln. I 25 år har han och hans team tvingats förhålla sig till de ramar och begränsningar de själva och utgivaren Konami satt upp i den världen. Därför är det inte konstigt att spelvärlden suttit som på nålar av förväntning när Kojima till synes fått carte blanche att göra vad han vill med Death Stranding. Skulle det bli fantastiskt när inget håller honom tillbaka, eller finns det en anledning att aldrig gå ”full Kojima”?
I Death Stranding spelar du som Sam Porter Bridges (Norman Reedus), en man som bär saker som en ”porter” och bygger ”broar” både bildligt och bokstavligt. Klyschigt så det förslår, fast mest heter han Bridges för att han jobbar för organisationen Bridges. På samma sätt heter spelets kvinnliga huvudroll Fragile (Léa Seydoux) vad det verkar för att hon jobbar för Fragile Express och lyckligtvis inte för att hon är en skör kvinna.
Deadman och Die-Hardman. Vilka mobbare ändå, va?
Som Sam är det ditt jobb att återförena ett splittrat USA – eller UCA, United Cities of America – efter den katastrof som fått ge namn åt spelet. Du ska ta dig från öst- till västkust genom ett ogästvänligt postapokalyptiskt landskap för att övertyga utposter och städer att koppla upp sig på ”the chiral network” för att kunna bygga upp landet på nytt. Längst där borta i väster väntar dessutom UCA:s tilltänkta president, tillika Sams syster, som kidnappats av en terrororganisation vars ledare Higgs spelas mästerligt av Troy Baker.
Till en början har Sam endast en ryggsäck och ett par vandrarkängor till hjälp att transportera paket på sin transamerikanska resa. Han är då helt utan sätt att försvara sig mot Beached things, BT:s, de spöken som existerar i gränslandet mellan vår värld och efterlivet. Då är det nervkittlande att navigera genom områden med osynliga monster som vill dra Sam med sig ner i fördärvet. Men arsenalen växer med stegar, rep, fordon och till och med byggnader. I takt med att Sam får tillgång till fler prylar och vapen byter spelet karaktär. Från att smyga genom BT-områden med andan i halsen i spelets inledning blir det senare möjligt att ta sig an dessa manifestationer i adrenalinpumpande actionsekvenser. Oavsett om man gillar smygande eller skjutande går det att få sitt lystmäte. Lite som en annan populär spelserie signerad Hideo Kojima.
Det är långt ifrån en promenad i parken att leverera paket i Death Stranding.
Men Death Stranding är inte för alla – långt därifrån. Jag är en sån där som gillar spel som skaver. Att Dark Souls är medvetet obskyrt myser jag av. Att dina framgångar i Outer Wilds i princip helt och hållet bygger på hur du tolkar det som händer är underbart. På samma sätt njuter jag av att leta i menyer för att optimera hur Sam bär sina leveranser på ryggen och planera ut rutten på kartan innan han ger sig ut på ett uppdrag. Det är krångligt, knöligt och stundtals svårt att förstå vad man ska göra och hur det ska gå till. Nästan lite förvånande att Sony så tungt backat ett projekt som är så svårtillgängligt som det här. Förvånande, och uppfriskande, då de i vanliga fall gillar linjära spel som riktar sig till en så bred marknad som möjligt. Se på Uncharted, Spider-Man och God of War för att nämna några.
Hideo Kojima menar att Death Stranding är ett spel i en helt ny genre. Ett ”strand game”. Nog för att det skiljer sig från de flesta andra med sin blandning av stealth, action, problemlösande och Postnord-simulator, men att gå så långt som att låta honom hitta på en helt ny genre är att ta i. Däremot gillar Kojima sina ordlekar, och ”strand” är genomgående i spelet. Dels i benämningen strandade valar på The Beach, gränslandet mellan vår värld och dödsriket som spelar en stor roll i spelets story. Bridge babies, BB:s, fungerar som en länk mellan dessa världar och deras varande är ömsom problematiskt, ömsom ”skojig-bebis-i-burk” som visar rumpan och ger tummen upp. Helt enligt gängse Kojima-praxis.
Derp.
”Strand” används även i betydelsen tråd eller koppling – multiplayer är nämligen en stor del av Death Stranding. Även om Sam är ensam i sin resa genom ödemarken är otaliga andra inkarnationer av honom med dig som spelare. De paket och den utrustning du tappar eller lämnar på vägen, de broar, stegar och generatorer du lämnar efter dig, kan andra spelare se och använda i sin värld när du kopplat upp området på chiral-nätverket. Precis som att Kojima ville att alla spelare tillsammans skulle montera ner sina kärnvapen i Metal Gear Solid 5 tycker han att samarbete är enda sättet att återförena UCA. Denna Dark Souls-liknande multiplayer inte bara underlättar att ta dig fram i en ogästvänlig värld, det gör även upplevelsen ombytlig då du aldrig vet vad från andras världar som kommer att dyka upp i din. Smart!
Death Stranding väcker starka känslor i mig i såväl sitt förutbestämda narrativ som ute i den öppna världen. Känslan av att tagit sig igenom ett bergspass fullt med skräckinjagande BT:s, med det frätande regnet ”timefall” piskandes mot Sam ömtåliga last, för att sedan komma över krönet och få en makalös vy över nästa säkra plats nere i dalen samtidigt som en smäktande ballad spelas upp är riktigt mäktig. Guerilla Games Decima-motor lämpar sig verkligen ypperligt för ödsliga vidsträckta vidder. Händerna som krampaktigt hållit kontrollen den senaste kvarten slappnar av, och jag känner mig själv fyllas av ett lugn som få andra spel lyckats med. Den närmaste jämförelsen jag kan komma på är att rida genom ett av Red Dead Redemption 2:s majestätiska landskap samtidigt som en av spelets licensierade låtar spelas.
Death Stranding är fint, det är det.
Om du kommit så här långt i denna recension och det inte är uppenbart att jag verkligen, verkligen gillar Death Stranding ber jag om ursäkt om jag varit otydlig. Men det är inte helt och hållet mitt fel. Kojima och hans teams senaste verk är stundtals otydligt och splittrat. Storyn är lika hänförande och skickligt berättad som den är pretentiös. Att spelvärlden skiftar mellan en spöklikt tom och vacker ödemark till ett gytter av andra spelares pryttlar, byggnationer och skyltar känns ibland skärande. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är en stor del av spelets charm.
Misstänker att motion capture-sessionerna var… Speciella.
Hideo Kojima är en av få spelskapare som med rätta kan kallas ”auteur”, åtminstone bland dem som gör spel av den storleken han gör. Han och hans team drar sig inte för att bryta mot konventioner och strunta i allt vad fokustestade sanningar inom spelmakeri heter. Att utgivare fortsätter att kasta pengar på honom för att göra spel är för mig helt oförståeligt – det måste vara en riktigt osäker investering – men jag är tacksam att de gör det. Death Stranding är fantastiskt – för mig. Men definitivt inte för alla.
