Final Fantasy 7 Remake · Släpptes: 10 april 2020 · Format: Playstation 4 · Utvecklare: Square Enix · Åldersrekommendation: 16 år
Det står ”recension” i vinjetten här ovanför, men jag kan omöjligt ge Final Fantasy 7 Remake den kallhamrade kritikerns väl avvägda omdöme. Låt mig berätta varför.
I november 1997 var jag tolv år gammal. Jag hade många vänner på den tiden, men det var främst en jag delade det som nu är mitt största intresse med – spel. Erik hette han, och det var hans storebrorsa som lärde oss spela Super Mario Bros., och det var mig han ringde så fort han hade kommit hem när han fått ett Playstation så att vi kunde skratta åt hur fult vi tyckte att Tekken var. Det här med 3D-grafik kunde ju inte vara något annat än en fluga. Det var också hos Erik jag upplevde Final Fantasy 7. Först genom att se på hans storebror spelade igenom det, och sedan en helt egen genomspelning – bara jag och han. Som vi älskade detta spel! Så till den milda grad att Erik envist lärde sig Aeris tema på piano, trots att han egentligen inte kunde spela särskilt bra. Sedan 2004 finns Erik inte längre bland oss, men jag kan inte tänka på Final Fantasy 7 utan att tänka på alla varma minnen av min kanske allra bästa barndomsvän.
Så, nu när den brasklappen är avklarad kan vi snacka lite om vad som troligen är spelhistoriens mest efterlängtade remake.
Har du saknat de här två? Det har jag, mer än jag anade.
Mycket har hänt sedan 1997 och varken spelbranschen eller världen i stort har särskilt mycket gemensamt med hur det såg ut i slutet av 90-talet. Det hade därför varit vansinne att år 2020 släppa en version av ett av tidernas mest älskade spel med bara visuell förbättring och lite extra lull-lull. Nej, teamet bakom Final Fantasy 7 Remake insåg att här måste till något drastiskt – till alla bakåtsträvande puritaners stora skräck. Turordningsbaserade strider och hela spelet på en gång ville de ha, men fick precis tvärt om. Svunnen är tiden då vi tvingades vänta på mätare som fylldes innan vi fick hugga en jäkel i strid och vad som tidigare var en mindre första akt av spelet har smetats ut på drygt 30 timmar. Vi vet inte heller när nästa del kan tänkas komma. Allt detta må låta som dåliga saker, men i min bok har Square Enix efter många om och men lyckats prångla ur sig den kanske bästa remaken av ett spel hittills.
Klassikern från 1997 behandlar hur människan sakta men säkert dödar planeten genom att bokstavligt talat suga musten ur den. Detta får människor att vända sig mot storföretagens girighet och ekoterrorist-grupper att formas. Låter det bekant? Ja, storyn i Final Fantasy 7 är ännu mer relevant idag än när spelet först släpptes. I nyversionen får det skurkaktiga företaget Shinra och dess utnyttjande av planetens mako-energi större fokus och miljökämparna med Tifa och Barret i spetsen ges mer personlighet bara i Midgar än i hela originalspelet. Samtliga inblandade görs mer mänskliga än tidigare, inte minst med hjälp av ett på det stora hela kompetent röstskådespeleri – på engelska såväl som på japanska. Cloud känns inte lika mycket som en tjurig tonåring, och Aerith [som nu har den japanska stavningen av namnet, reds. anm.] och Tifa blir mycket mer intressanta som karaktärer med tyngd än tidigare. Barret är tyvärr fortfarande väldigt mycket en stereotyp, även om hans aktivism och starka åsikter blir något mer grundade.
Striderna känns moderna samtidigt som de tar vara på originalets egenheter.
En av tidernas mest ikoniska skurkar, Sephiroth, är i originalet inte mycket mer än en mystisk skugga i Midgar-delen. Här spelar han en mycket större roll och dyker upp i tid och otid. Samtidigt som denna första del av remaken bara behandlar en liten del av spelet så får originalets övergripande story ta större plats här. Även mindre karaktärer som Biggs, Wedge, Jessie och Don Corneo får drastiskt ökad närvaro och görs mera levande.
Final Fantasy 7 Remake ser fantastiskt ut – och låter ännu bättre. Karaktärerna och platserna ser ut exakt så som du minns att mellansekvenserna såg ut i originalet. Fast det är såklart inte sant, för det är oändligt mycket snyggare än så. Midgar är oerhört detaljerat och överallt i slummen finns det saker att titta på och människor att lyssna på. Det är smockfullt med folk överallt och den största staden i världen känns precis så levande som man alltid fantiserat att den är. Nyversionen av Nobuo Uematsus klassiska musik är snudd på makalös och belyser hur tidlösa nästan samtliga stycken är.
De klassiska miljöerna ser smått fantastiska ut.
Beskedet att striderna skulle likna de i Final Fantasy 15 mer än de klassiska turordningsbaserde striderna i originalet möttes med högljudda protester. Jag ska inte sticka under stol med att även jag var lite skeptisk. Men man har lyckats ta koncept som Active time battle-mätare och Limit breaks och blanda in dem i en modern version av japanska rollspelsstrider. Skillnaderna mellan karaktärerna är även mycket större än tidigare, där det enda som skiljde dem åt egentligen var tidigare nämnda Limit breaks. Cloud, med sitt stora svärd, kastas in i strider mot Shinras specialagenter Turks som närmast liknar något ur From Softwares spel, medan Tifa kan slänga iväg kombos som vore hon hämtad ur Devil May Cry. Remaken ställer krav inte bara på level och taktik utan även på spelarens knapptryckarförmåga. Detta, tillsammans med ett utbyggt materiasystem, vapenspecifika färdigheter och summons som nästan spelas som egna karaktärer, gör spelandet av Final Fantasy 7 Remake till en stundtals väldigt utmanande fröjd.
Varje vapen har fått ett sitt eget uppgraderingsträd.
Final Fantasy 7 Remake är en kärleksfull hyllning till ett av historiens mest älskade spel men räds samtidigt inte att ställa allt på ända. Det är uppenbart att utvecklarna varit mycket väl medvetna om fansen farhågor. Faktiskt så till den milda grad att det tar sig uttryck i själva spelet. Utan att avslöja för mycket går det att göra tolkningen att fansen fått fysisk form i en sorts metakommentar på deras oro.
Om du tycker att jag är vag kring detaljerna i storyn i Final Fantasy 7 Remake kan jag meddela att det är högst medvetet. Inför släppet fnissades det åt utvecklarnas önskemål om att inte spoila vad som händer. Hur kan man spoila ett över 20 år gammalt spel? Det går alldeles utmärkt, med tanke på att man låtit precis allt vara öppet för diskussion. Final Fantasy 7 Remake ställer lika många frågor som det ger svar på vad Final Fantasy 7 är idag, 23 år senare. Vi vet inte när nästa del kommer, men en sak är säker – ingenting är längre heligt. Jag är inte ens säker på hur Det Där kommer att utspela sig.
Hur ser Aeriths öde ut i kommande delar?
Nu väntar troligtvis ett par års olidlig väntan på nästa del av Final Fantasy 7 Remake. Det kommer att kännas än mer plågsamt än väntan på första med vetskapen om hur bra det kan bli när Tetsuya Nomura och hans team lägger i högsta växeln. Efter att ha sett hur man byggde ut Midgar blir jag knäsvag av bara tanken på hur Juno, Gold Saucer och – herregud – Cosmo Canyon kan bli. Hjälp!
Denna, tidernas kanske mest omfattande, remake av ett spel är verkligen något i hästväg. Det är inte för alla, och bakåtsträvande konservativa fans har inte mycket här att hämta. Personligen är jag tacksam för att det på nytt fått mig att tänka på alla fina minnen av min barndomsvän.
