The Almost Gone är ett melankoliskt pekaklicka-spel om hur trasiga familjer skapar trasiga familjer. Om föräldrar och barn och kanske framförallt om olyckliga människor. Visuellt för det tankarna till Monument Valley, både i spelets perspektiv och fokuset på arkitektur, och tematiskt påminner det något om What Remains of Edith Finch. Så det är helt enkelt rakt upp i min gränd, om ni vet vad jag menar.
Spelets fokus ligger är på den narrativa sidan, så de pussel man ställs inför är inga stenhårda tankenötter direkt. Men de känns väl avvägda för den typ av spel det är. Det är inte ofta man fastnar på dem, eller behöver klia sig särskilt mycket i huvudet, men de känns heller inte så enkla att man inte känner en tillfredsställelse när man hittar svaret.
Det man istället kan fastna på är att råka missa ett interaktivt föremål, och jag erkänner villigt att jag tagit till guider vid ett par tillfällen under min genomspelning. Varje gång har det visat sig att jag helt enkelt har förstått att en sak går att interagera med, och även om det inte händer ofta, så är det lite frustrerande. Problemet uppstår oftast eftersom separata, klickbara föremål kan ha väldigt varierande storlekar, och inte alltid är tydligt definierade. Vid ett tillfälle räknas en hel bokhylla och alla saker i den som ett enda föremål, vid ett annat räknas fyra saker på ett skrivbord som fyra distinkta föremål. Någon ytterligare visuell indikation hade varit hjälpsamt.
Lite frustration kan jag dock stå ut med när jag under tiden får vila ögonen på något så här bedårande. Spelet är nämligen vad vi i branschen brukar kalla “skitsnyggt”. Så snyggt att jag önskar att spelet hade vågat förlita sig lite mer på sitt visuella berättande. Spelet känns som att det är designat för att kunna upplevas och förstås nästan helt utan ord, till den grad att det ibland blir nästan övertydligt. Men utvecklarna har inte vågat lita på att spelarna kommer hänga med, utan har en berättare (i textform) där som säger rakt ut vad du är menad att förstå. Jag säger inte att spelet nödvändigtvis skulle lämnas helt utan narration, men ofta känns det som att i alla fall hälften av all text i spelet hade kunnat strykas utan att berättelsen skulle lida för det.
Det tog mig ungefär två timmar att nå slutet på The Almost Gone, vilket jag har sagt förr och säger igen är en perfekt längd på ett spel av den här typen. Spelet kanske inte är en omedelbar indieklassiker, men det är en imponerande debut från utvecklarna Happy Volcano. Lite klurigt, ganska sorgligt, delvis obehagligt, bedårande vackert, vad mer kan man önska sig?
