The Last of Us Part II (PS4)

Eller alternativ titel: Varför jag tycker att The Last of Us Part II är ett okej spel – ett försvarstal.

Hemma hos mig har jag en liten magnet på dörren till kylen. På magneten så ser man en barrskog, och texten som tillhör basunerar ut att ”Lose yourself in nature, and you will find yourself”. Minus då, att man strukit över den sista, något högtravande delen, och istället ersätt den med ”and you will quite possibly die”.

Den brukar generera en hel del billiga fniss, men någonstans så tar ju den här magneten upp människans något problematiska relation med just naturen. Vi vill hemskt gärna romantisera den, göra den till något upphöjt, något som bär på en mystisk hemlighet som sedan länge glömts bort. Inte minst nu, när hela vårt land är uppmanade att spendera sommarsemestern hemma, finns ett nyvaket intresse för skogspromenader, camping, fjällvandring och fiske.

Men vi vet ju samtidigt att det finns den där andra delen av naturen. Den där skogen inte är den vackra, glimrande skogsdungen med talande djur och sjungande ungmör. Men där skogen istället är bedräglig, farlig och dödlig. Och kanske lite mer verklig.

Varför tar jag då upp en naturreferens, i en recension om uppföljaren till det tokhyllade The Last of Us? Helt enkelt för att jag vill starta upp med vad jag anser vara ett av spelets stora kvalitéer, vad det lyckas med att skildra som bäst. För det finns knappast något annat sätt att återge naturen som lika delar glimmande vacker som svekfullt illavarslande som i The Last of Us Part II. Jag blir bländad av det karga vinterlandskapet med den pulserande snön, tagen av de skimrande partiklarna i skogarna utanför Seattle. De lyckas fånga en fantastisk polaritet som finns representerad i den miljön Ellie med flera rör sig runt i, ofta på hästrygg.

Det var sju år sedan det, som sagt, tokhyllade The Last of Us kom. Älskad av både recensenter och spelare, inte minst för den varma och enormt välskrivna dialogen mellan den unga, ensamma Ellie och det brutna cowboyen Joel. Kanske lite ifrån ingenstans.

Varför jag väljer att lyfta det jag tycker att The Last of Us Part II största styrka i början av den här recensionen, är kanske lite av dåligt samvete. Jag förstår att det är svårt att göra uppföljare. Jag förstår att det är ännu svårare att göra uppföljare på något som är väldigt kärt för väldigt många människor. En hajp kan byggas upp som är svår att göra någonting med.

Vem jag har dåligt samvete för? Naughty Dog? Kanske. Alla de fans som spelet har världen över? Definitivt.

För jag kan inte med mig att tycka att The Last of Us Part II är så bra, som det någonstans förväntas att jag skall tycka. Karaktärerna upplever jag som knöggligt skrivna, men med ljuspunkter här och där. Berättelsen är inte alls lika klar och enkel som i första spelet, men definitivt spännande. Själva gameplayet är som i ettan, helt okej men inte det man minns allra mest kanske. Men det fungerar. Som ni märker så är det här inte heller upplagt för en klockren sågning.

En hel del har definitivt att göra med titeln. The Last of Us Part II ger mig förväntningar. Förväntningar på välskrivna karaktärer, karaktärsskildringar som låter mig utforska än djupare i deras känsloliv än tidigare, relationsdrama med döden ständigt närvarande. Genren, och inte minst det som fastnade hos mig i det första spelet, var just det. En rörande berättelse, ett cineastiskt storverk fångat i en vacker miljö och en helt okej spelmekanik. Men istället är det som att de backat där. Känsloladdningarna hos mig uteblir.

Kanske har det med hur utnött zombie-genren är idag, kontra sju år sedan. Det som då kändes piggt och relativt fräscht, känns numera som en rätt tröttsam kuliss. Möjligtvis att jag kan beskylla delar av det på tv-serien The Walking Dead. Att göra ett zombiespel idag är inte lika lätt som det var 2014.

Jag tycker inte att The Last of Us Part II är ett dåligt spel, jag tycker bara inte att det är Så Bra Som Förväntat. Om ni förstår vad jag är ute efter. Många av komponenterna är bra, bara inte Bra med ett stort B helt enkelt. Precis som med min kylskåpsmagnet, fastnar jag, istället för någon romantisk bild i vad jag vill att spelet ska vara, i något slags krasst snustorrt konstaterande. Jag förlorar helt enkelt inte mig själv i The Last of Us Part II.