Assassin’s Creed Valhalla (Xbox One)

They have done it again. Och det menar jag ganska bokstavligt. De har gjort det igen. De, Ubisoft, har skapat samma spel ännu en gång. Jag är en av dem som har uppskattat den nya sortens Assassin’s Creed spel väldigt mycket. Jag älskade att spela den hjärtekrossade pappan Bayek i Origins och jag hade enormt roligt när jag red omkring och mördade onda män med Kassandra i Odyssey. Och nu var det dags igen, med Assassin’s Creed Valhalla. Nordisk mytologi är någonting som alltid fascinerat mig och det faktumet gjorde att jag såg fram emot detta spel mer än de föregående två. Men, tyvärr måste jag lägga in ett men, Ubisoft har lämnat mig aningen otillfredsställd med det de har presenterat för mig.

Assassin’s Creed Valhalla startar med en scen där en får se fallet av en klanledare och spillrorna av hans folk fly Norge och ta sig till England för att kunna skapa en bättre framtid för sig själva och ännu en gång få se klanen blomstra. Här blir det ditt jobb som spelare att leda den fantastiska vikingen Eivor the Wolf Kissed att förbättra förutsättningarna för henne och hennes folk så att klanen kan växa sig starkare i den  hårda värld de lever i. Som jag nämnde i början känns det i mångt och mycket som att Ubisoft har skapat samma spel ännu en gång, det är inte mycket saker som har förändrats mellan detta och de andra två spelen. Grundmekaniken är väldigt likt dess föregångare, även om jag tycker att Assassin’s Creed Valhalla är enklare att orientera sig runt i när det kommer till uppdrag och olika storylines en slängs mellan. Detta betyder dock inte att Valhalla är mindre än Odyssey, för även om kartan är mindre så är landmassan i detta spel större då fokuset inte ligger på havsstrider på samma sätt, vilket enligt mig var Odysseys absolut svagaste punkt.

Striderna är en av de saker som förbättrats från föregående spel, de är mer brutala och känns mer välgjorda än innan. Det finns nu möjlighet att använda sig av två vapen, ett i varje hand, medan du slaktar ett större antal olika fiender än vad det funnits i de äldre spelen. Du uppmuntras inte att smyga så som du gjort i de tidigare spelen. Här handlar det inte lika mycket om att kunna smyga sig in i ett läger och lönnmörda alla närvarande innan de märker att du är där, även om de partierna till viss del fortfarande finns. I Valhalla är det istället mer fokus på att plundra byar med din klan på de mest brutala sätt möjligt för att skaffa resurser till din by så att den kan växa sig större och bli mäktigare.

 

I detta spel finns det möjlighet att spela på tre olika sätt, antingen spelar du Eivor som kvinna, som man eller som alternerande mellan kvinna och man. Spelet är enligt narrative director Darby McDevitt menat att spelas med den inställning där Eivor alternerar mellan kvinna och man, vidare uttrycker han att han inte kan berätta varför, då detta kommer spoila ett av spelets mest långtgående hemligheter. Denna inställning heter ”Let the Animus decide”, och för dem som ännu inte upplevt det vackra som är Assassin’s Creed så är ”The Animus” den maskin som låter en person återuppleva en historisk persons liv genom att få tag på hens minnen genom dennes DNA.

Assassin’s Creed Valhalla är ett bra och underhållande spel, men jag är besviken på vissa av de val de gjort. Jag hade hoppats på mer nytt, mer annorlunda. Jag hade hoppats på mer. Istället får jag mer av samma och de förändringar som faktiskt skett, har tagit spelet i en riktning jag inte riktigt uppskattar. Jag vill inte ha mindre smyg och mer köttande. När jag spelar Assassin’s Creed gör jag det för att just få känna mig som en smygande, slug lönnmördare. Inte för att känna mig som en stridskåt snubbe med dubbla yxor vevandes. Men visst är det underbart att rida omkring i snön med en stor, stark och arg vikingkvinna och mörda alla i min väg, men det är inte mitt Assassin’s creed.