Vet ni vad som är riktigt läskigt? Senkapitalism. Huga. Produktiviteten har sedan länge förlorat sin relation till lönerna, jobbsäkerheten är ett minne blott och pensionsåldern försvinner i allt snabbare takt bort mot horisonten. Vuxna män har kissat i byxorna för mindre. Tänk då om man ovanpå det skulle tvingas fly från en mordisk ko-maskot? Fy bubblan, säger jag bara.
Det är lätt att kalla Happy’s Humble Burger Farm: Playable Teaser för bara en uppenbar Five Nights at Freddy’s-kopia. Kanske inte gameplaymässigt, men tematiskt. Du jobbar i en restaurang med en folkilsk maskot som är menad att se barnvänligt mysig ut men som istället är mardrömsframkallande. Konceptet har väl kanske inte sådan verkshöjd att Happy’s Humble Burger Farm kan kallas för plagiat, men inspirationen är tydlig.
Men låt oss lämna FNAF därhän och titta på HHBF:PT på sina egna meriter. I spelet tar du rollen som ensamt anställd på en snabbmatsrestaurang. Varje dag kliver du upp, tar bilen till jobbet, öppnar restaurangen, serverar burgare till en parad av identiska kunder och utför lite varierade andra uppgifter innan du tar bilen hem igen och går och lägger dig. För varje dag blir jobbet stressigare och stressigare och den småpsykadeliska skräcken växer.
Det är konceptuellt inte helt dumt. Skräck och samtidssatir är en klassisk kombo. Men i HHBF når det inte hela vägen av två huvudsakliga anledningar.
Den första är att samtidssatiren inte är särskilt samtida. Spelet utspelar sig runt vad som verkar vara milleniumskiftet. Inte så mycket för att utvecklaren har något direkt att säga om den tiden, utan till synes mer för att en vag air av vaporwave hjälper till att sminka över de tekniska begränsningarna. Det är inget fel med det i sig, men den valda tidseran gör på samma gång att satiren känns både uttjatad och utdaterad.
Å ena sidan suger säkert underbetalda snabbmatsjobb lika mycket nu som då, men å andra sidan är ett fast heltidsjobb idag en direkt dröm för många. I och med intåget av gig-ekonomin har en hel ny kategori av skitjobb öppnat upp sig, och på sätt och vis gett ett jobb i kassan på donken en helt ny status. Det betyder inte på något vis att man inte fortfarande kan kritisera de jobben, men det får en lite att undra om utvecklarna missat de senaste tio åren av arbetardiskurs.
Den andra anledningen att HHBF inte riktigt kvalificerar sig som ett modernt skräckmästerverk är att under huvuddelen av speltiden så har skräcken en ytterst marginell roll, och fokus ligger istället på ditt jobb som burgarvändare. Och det är helt enkelt varken roligt eller intressant.
Tänk dig ett Overcooked i förstaperson, fast där du spelar själv, bara hanterar en beställning åt gången och aldrig stöter på någon variation. Ungefär exakt så roligt som det låter är det. När jag tänker på min tid med spelet tornar tristessen upp sig som ett berg över den lilla kullen av skräck jag upplevde en gång när jag vände mig om och blev överraskad av maskoten, och det kittlade till lite i magen.
Tråkigt är högt på listan av saker som skräckspel inte bör vara. Och när maskoten till slut får tag i och förvandlar mig till mask(ot)föda så är det inte någon skräckblandad förtjusning jag känner, utan en trötthet som genomsyrar hela min själ över tanken på att behöva spela om de senaste femton minuterna. Så istället stänger jag av. Och känner mig extremt färdig med Happy’s Humble Burger Farm: Playable Teaser.
