Är det fortfarande någon som bryr sig om Watch Dogs Legion? Jag vet att det släpptes bara härom månaden, blev relativt väl mottaget, och antagligen är ett av årets bäst säljande spel, men av någon anledning känner jag en krypande misstanke om att ingen faktiskt bryr sig. Speciellt när Cyberpunk 2077, The Prestige till Legions The Illusionist, precis nått spelhyllorna. Men nu lägger vi alla sådana känslor åsido, och går på djupet i vad Watch Dogs Legion egentligen handlar om.
Milda spoilers förekommer.
Ubisoft är kanske bäst i hela världen just nu på att skapa spel som känns som Produkter. Spel som på inget sätt ger sken av att vara drivna av artistiska visioner eller kulturella ambitioner. De är produkter, plastdiskar fulla av material utformat för att kunna listas på baksidan av fodralet.
Det här säger jag bara delvis som en kritik. På samma sätt som jag med glädje mular en donken-burgare i ansiktet när tillfälle ges, så har jag tillbringat mången timme med hjärnan på standby i Ubisofts olika våldssandlådor. Så det är alltid med en viss skamsen uppspelthet jag sätter mig ner med ett nytt Far Cry eller Watch Dogs.
De senaste åren har jag dock haft mer och mer problem med att luta mig tillbaka och dumspela eftersom Ubisoft har envisats med att bli “politiska”. Och då menar jag inte att jag vill slippa politik i mina spel eller något sånt trams. Mitt problem är att Ubisofts version av politik är så urvattnad och blaskig att det aktivt blir en distraktion.
Medan Ubisoft gör allt de kan för att förneka att Tom Clancy-serierna fiser ur sig en strid ström av reaktionär militarism, försöker de också klä upp flera av sina andra serier i en faux-radikal vänsterdress. Med minst sagt varierande resultat.
Watch Dogs 2 gjorde definitivt ett bättre jobb med det där än vad Far Cry 5 gjorde, men jag kände ändå en viss tveksamhet när Legion visades upp och Ubisoft verkade ha bestämt sig för att ta sig an ett fascistiskt post-brexit-London. Det kändes som att arbetet de skulle behöva lägga ner för att trubba till tematiken tillräckligt för att inte riskera att skrämma bort en endaste potentiell spelare sannolikt att överskugga hela resten av spelet.
Men, till min monumentala förvåning måste jag ändå säga att… det är helt okej. Hanteringen av de politiska temana är helt okej. Missförstå mig rätt, det här är en 100% styrelsemötesgodkänd underhållningsprodukt som absolut inte har för ambition att rucka på status quo. Det här är borgarteater. Men, med det sagt, Watch Dogs Legion tar på många sätt efter Watch Dogs 2 och vågar faktiskt röra vid ämnen som är något politiskt laddade.
Till ingens förvåning riktas spelets udd mot auktoritärism och statsfascism. Ett enkelt mål, men ett som oftare än man hade hoppats ändå missas när fega kreatörer försöker balansera på den politiska mittlinjen i ett landskap som glider allt längre högerut. Watch Dogs Legion försöker sig inte på någon sådan balansakt, utan kallar självsäkert och bestämt den stöveklampande, lag-och-ordning-fascismen för vad den är.
Utöver det snuddar storyn vid ett urval av klassiska vänsterfrågor på ett sätt eller ett annat. Spelet tar bland annat en tydlig ställning för att hjälpa illegala invandrare och mot deportation och tar upp det omoraliska i att lyxhus står tomma medan folk bor på gatan.
Men det kanske mest radikala (om man vågar använda det ordet) som spelet gör är hur det helt undviker den centristiska käpphästen “lika goda kålsupare” och tar det som nästan givet att våldet man som spelare begår är motiverat och rätt. Det kanske inte låter så konstigt att ett spel inte gör någon sak av att du gör våld, med tanke på att det är en stor del av spelmekaniken. Men du spelar i praktiken en politisk terrorist, och spelet gör väldigt lite för att introducera någon moralisk ambivalens i det.
Antifascism är alltid självförsvar.
Det finns ett uppdrag någonstans i mitten av spelet där det verkade som att Ubisoft skulle försöka distansera sig från det här med en fisljummen halvmesyr. I uppdraget ställs du inför ett moraliskt dilemma på klassiskt tv-spelsvis. Det vill säga, välj om du ska mörda den här personen vi precis lagt flera timmar på att visa är superond, eller låta dem leva.
Eftersom Watch Dogs Legion faktiskt till en ganska stor utsträckning låter dig spela utan att ha ihjäl folk blir kontrasten inte lika stor som den blir i spel där du precis mördat dig igenom en smärre hord av ansiktslösa underhuggare för att sen plötsligt förväntas skona personen som skickade underhuggarna mot dig. Men det kändes ändå otroligt tröttsamt när det dök upp. Och därför, i motsats till hur jag vanligtvis agerar i de här situationerna, så klev jag med bestämda steg fram och begick ett mord.
Till min förvåning så möttes jag dock inte av chock och upprördhet från övriga karaktärer på sättet jag hade förväntat mig. Istället noterade de väldigt sakligt att det var vad som behövde hända. Det är första och enda gången i spelet du riktigt ställs inför en sådan situation, så oavsett kändes det som ett märkligt inslag som inte riktigt passade in, men man tog i alla fall en annan approach än vad jag hade förväntat mig.
Nästan mer intressant än var Ubisoft gått längre än jag förväntade mig, är att titta på var de varit fega. Och i ett spel om anarkistiska våldsverkare i konflikt med staten år 2020 är det mest fascinerande beslutet hur försiktigt man dansat runt allt vad poliser heter.
I Watch Dogs Legion spelas rollen som polis istället av ett företag. Företaget Albion är en av spelets huvudsakliga skurkar, och de är i all praktisk mening en övermilitariserad polis med för lite översyn. Typ som den amerikanska polis vi sett i konflikt med bland annat anarkister under majoriteten av året. Men Albion är inte polisen, och det är Ubisoft väldigt noga med att poängtera så ofta de kan. För inte går det att göra ett lika tydligt “goda mot onda”-narrativ med polisen som skurk. Hur skulle det se ut?
Polisen presenteras istället som ett rimligt alternativ till Albion. De gillar inte heller de våldsamma metoderna och skulle helst av allt också vilja kasta ut Albion. Så att saker kan återgå till det normala. Eftersom polisen så klart aldrig skulle utnyttja kraftigt utökade mandat för att förtrycka befolkningen. Så klart.
Att rikta kritik mot storföretag med växande inflytande är så klart inte fel, men det är samtidigt ett genomskinligt försök att rikta undan udden av kritiken från polisen och mot en påhittad ondska. Som mest bisarrt blir det när man hör en karaktär heroiskt säga “cops don’t give up cops”, vilket visserligen stämmer, men kanske inte har den positiva konnotation som spelet vill få det till.
Utöver att visa feghet gentemot specifikt polisen är det här också en del i en större tendens som spelet har: Trots hintar av strukturell kritik hittar man alltid i slutändan en väldigt specifik källa till problemen. En person, ett företag, ett kriminellt syndikat. Det är förståeligt när man vill bygga ett klassiskt spelnarrativ med en slutboss som kan besegras, men slutsatsen blir att problemet inte ligger hos systemet i sig, utan hos illvilliga aktörer, och att om vi bara blir av med dem så kan saker återgå till det normala.
Hittills har vi inte med ett enda ord nämnt vad som är Legions stora USP, och ännu en ingrediens i det tematiska hackfläsket: i spelet kan du spela som precis vem som helst. Ser du någon jävla tjomme på gatan, då kan du rekrytera henom till ditt lag och sedan spela som den karaktären. En på pappret väldigt rolig mekanik som i praktiken mest är helt okej, till stor del på grund av hur otroligt ytliga de faktiska skillnaderna mellan karaktärer är.
Det är tydligt att syftet med mekaniken i alla fall till en viss grad är att stoppa spelet proppfullt med representation™. Trött på normsnygga, vita snubbar i huvudrollen? Här får du en hel jävla stad av karaktärer att spela som. Problemet är att för att möjliggöra tillgången till så många karaktärer så har man ironiskt nog varit tvungna att undvika att ge någon av dem särskilt mycket karaktär alls.
Så gott som alla karaktärer har exakt ett problem de behöver hjälp med (ofta dessutom samma problem som du redan hjälpt en annan karaktär med) och när de fått det är de redo att släppa allt och gå med i revolutionen. Ett litet antal karaktärer har så klart en negativ inställning till hackergruppen man vill rekrytera dem till, men till och med de mest hårdnackade motståndarna kräver inte mer än att man hjälper dem med två problem istället för ett. Sen har ingen av dem något problem att överge resten av sina liv, eftersom de så klart inte har några. Inget jobb, inga familjer, inga ansvar. De är tomma skal.
(Spelets sarkastiska AI påpekar till och med att motståndsrörelsen faktiskt är ett heltidsarbete, och att det därför kan vara smart att gig-jobba lite som paketbud, eftersom det går att anpassa efter ens schema. En replik som man undrar om de hämtat direkt från Foodoras copy.)
Resultatet blir representation utan representation. Ja, du kan hitta karaktärer som ser ut lite precis hur som helst, men det går aldrig djupare än ytan. Och då förlorar det rätt mycket av sin poäng.
Ett tydligt exempel är den gamla hacker-tanten som alla blev så till sig över i E3-trailern. Ubisoft ljög inte, du kan absolut rekrytera en peppig pensionär till ditt team. Och en gammal tant som är hacktivist är ju coolt! Det väcker en massa intressanta frågor. Hur blev det så? Vad är historian bakom?
Åh, hon bara… blev tillfrågad om att vara med på gatan en dag? Kul.
Utvecklarna har försökt ge karaktärerna du spelar en gnutta karaktär genom att slänga in lite flavortext, ge dem verkliga relationer med andra karaktärer och lite olika förmågor. Men det blir snabbt tydligt att attributen antingen bara är slumpmässigt applicerade, eller resultatet av att karaktären stöpts i en väldigt specifik mall. Och alla illusioner om att karaktärsrelationerna skulle ha betydelse flög ut genom fönstret när jag rekryterade ett gift par, och sedan fick se dem hålögt rapa ur sig samma standarddialog som vilka karaktärer som helst mot varandra.
Lägg på det att karaktärernas unika förmågor knappt gör varken till eller från när du spelar och det slutar med att det sällan känns värt laddningstiden det tar att byta från en karaktär till en annan.
Det faktum att du kan rekrytera precis vem som helst missar också en grundläggande aspekt av fascism: det drabbar inte alla likadant. Alla kommer inte resa sig upp mot regimen, eftersom inte alla far illa under den. Vissa människor gillar fascism, vilket är varför fascism ofta kommer till makten genom demokratiska val. Men att introducera den typen av komplexitet hade satt käppar i hjulet för den simpla lekplatsen man velat skapa, och jag är ärligt talat inte helt säker på att det var ett dåligt beslut. Att introducera fler nivåer av animositet gentemot hackergruppen hade å ena sidan kunnat resultera i en del riktigt intressant gameplay, men å andra sidan finns det en tematisk optimism i att se alla stadens människor som potentiella kamrater.
Sen kanske jag läser för mycket in i det (vilket väl i och för sig är vad hela den här texten är) men det känns som att Ubisoft försökt göra någon slags poäng om vem det är som generellt är först med att stå upp mot fascism genom att ge en väldigt stor andel av karaktärerna en tydlig arbetarklassbrittiska eller brytning. Tyvärr verkar de ha valt att helt undvika skådespelare som faktiskt har de aktuella dialekterna till förmån för amerikaner som gör sina bästa “ello guv’na”-imitationer, vilket tillsammans med ett redan taskigt manus gör det väldigt svårt att lyssna så fort karaktärerna öppnar munnen. För det mesta låter det som om vi hoppat rakt in i dialektövningarna på en amatörteater.
(Ubisoft fortsätter även sin stolta tradition av att ha fullständigt värdelös ljudmixning i sina spel, och det känns ofta som att någon delat ut trådlösa mikrofoner till slumpmässiga karaktärer på gatan, och sen inte brytt sig om att kolla ljudnivåerna. Du strosar i godan ro längs gatan när du plötsligt hör du ena halvan av en dialog två kvarter bort lika klart som om de stod och vrålade i ditt öra. “Ello guv’na!” Men inget svar från guvernören, för han fick visst ingen mikrofon.)
Så allt det här sammantaget, vad handlar Watch Dogs Legion om? Ja, en hel del. Och ganska lite. Mot slutet av spelet tycks till och med utvecklarna tröttna på de teman som de med olika nivåer av engagemang kastat in, och hela spelet tar en halvsnäv gir och börjar mest efterlikna ett avsnitt av Black Mirror. Något som väl går relativt väl ihop med spelets generella estetik, men stick i stäv med den nästan naivt positiva inställningen spelet tagit till ny teknologi dittills i handlingen.
I slutändan är inte problemet med Watch Dogs Legion att man försöker helt städa bort allt som kan vara politiskt kontroversiellt, eller att man inte har någonting alls att säga, utan snarare att man inte riktigt har någon sammanhängande röd tråd. Det är en lös kollektion av vagt progressiva poänger som har varierande relevans för en berättelse som aldrig riktigt kommer fram till något.
