En av de mysigaste platserna att besöka…och dö på!

Jag måste ha varit runt 9-10 år första gången jag insåg att det här med brädspel är något mer än att bara kasta en tärning och sedan bli sur på sin lillasyster. För det var nämligen däromkring som jag satte min fot i Drakborgen för första gången. Den upplevelsen var något helt annat jämfört med vad jag varit med om tidigare, när det kom till att rulla tärningar på en spelplan. Efter  det så blev det besök på Sjörövarön, promenader in Spökslottet, episka (nåja) slag på Eternias fält utanför Castle Greyskull, jakt på guld i Dinosauriernas glömda dal och många äventyr tillsammans med min barbar Lundis i Hero Quest. Under många år var brädspelen en del av min vardag. Men sen hände något. Jag blev tonåring.

Under alldeles för många år var inte brädspel en del av min vardag. Visst blev det väl någon omgång TP här och där eller andra liknande sällskapsspel, men jag besökte aldrig en Drakborg på väldigt lång tid. När det kom till spelande var mitt fulla fokus på tvspel. Sen kom hårdrocken in i mitt liv och med den folkölen. Så en kan lugnt säga att jag hade tankarna på helt andra saker än att rulla träningar och bläddra med kort. Och så förblev det, tills för ungefär 8 å sedan. Då gick jag igenom en jobbig separation och blev ensamstående förälder. Som ensamstående förälder är det lätt att en glömmer bort sig själv och lägger all fokus på barnen, vilket i längden inte är hållbart. Skall en orka med allt som det innebär med att vara förälder behöver en själv först stå relativt stadigt på benen. Som tur var hade jag under en tid fått arbeta med mig själv och lärt mig acceptera att även jag är viktig. Så jag började tänka på vad de är för saker i mitt liv som jag saknat. Vad är det som gör mig lugn och lycklig? Och då kom det tillbaka. Alla äventyren tillsammans med barbaren Lundis! 

Jack Burton! Ball även som minifigur!

Jag kom ihåg Hero Quest. Jag behövde ha Hero Quest i mitt liv igen. Så jag gjorde det som alla i min situation skulle ha gjort. Jag begav mig ut på Tradera för att börja leta efter ett ex av detta barndomsminne!
När jag sedan efter en tid lyckades ropa hem en låda började en ny tid i mitt liv. Det var absolut inte som så att jag spelade Hero Quest varje kväll nu. Nä, den lådan stod så fint så i min hylla. Utan det som hände var att jag så smått började inse att det här med brädspel, det var visst en rätt så stor grej. Inte bara något som töntiga 10-åringar som jag hade varit sysslade med. Nu fanns det brädspel för alla. De två första “nya” spelen jag införskaffade var Ghostbusters The Board Game och Big Trouble In Little China. Tänk om mitt 10 åriga jag skulle ha vetat att det en dag skulle finnas ett brädspel med Jack Burton som en spelbar karaktär. Hjärnan hade exploderat. På riktigt!
Så här långt fyllde spelen jag införskaffade mig ingen annan funktion än att de var förbannat snygga i min hylla. Men det var gott nog. Åsynen av lådorna fick mig att må lite bättre. De var ett bevis på att jag faktiskt tog hand om mig själv. 

Brädspel är inte längre bara ett härligt minne från barndomen. De är nu en del av vem jag är
Sen hände något som gjorde tillvaron och mitt pånyttfödda intresse för brädspel än mer fantastiskt. Inte nog med att jag träffade min blivande fru. För det är ju alltid trevligt att träffa någon en tycker om och som tycker om en tillbaka. För det var inte allt. det visade sig att även hon uppskattade detta med brädspel och plötsligt hade jag någon att spela mina spel med. De var längre inte bara fysiska ting i en hylla som fick mig att må bra. De var nu också något jag kunde dela med någon jag älskar. De blev en del av oss. Tillsammans utökade vi samlingen. Först fokuserade vi på de titlar vi båda hade minnen av som barn och sedan började vi utforska än mer vad som fanns att tillgå nu. Var mycket fokus till en början på spel baserade på filmlicenser vi båda hade relation till men i och med att vi fick ett visst spel vid namn Wingspan (kanske är någon som hört mig orera om det förut?)  till bordet insåg vi att det är så mycket mer för oss att utforska. Idag har vi över 90+ spel i vår hylla och något säger mig att den bara kommer att öka med tiden. Vi kommer inte sluta att ge oss nya, härliga och roliga spelminnen, än på ett tag!

Brädspel är inte längre bara ett härligt minne från barndomen. De är nu en del av vem jag är. Jag ser mig idag mer som en brädspelare än tvspelare. Det är en fantastisk känsla att jag nu, snart 50 år gammal, kan känna samma glädje när jag sätter mig vid ett spelbräde som jag gjorde första gången jag och Lundis skulle ut på äventyr.

Detta inlägg är en del av Svamprikets krönikevecka, där vi publicerar flera krönikor om dagen från måndag till fredag. Berätta gärna vad du tycker om temaveckan i kommentarsfältet nedan eller direkt på vår Discord-server.